Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det är besvärligt att det inte finns något skriftligt avtal – både för hästägaren och markägaren. Om betesmarken hade upplåtits skriftligen och mot ersättning hade det varit ett jordbruksarrende. Då finns det klara lagregler som talar om vad som gäller.
Nu är det ett muntligt avtal och det betyder att det inte är ett arrende utan en allmän nyttjanderätt. För allmänna nyttjanderätter finns ingen lagbestämmelse som berättar hur länge avtalet gäller eller hur och när det kan sägas upp. Den enda bestämmelsen om avtalstiden är den som säger att maxtiden för ett nyttjanderättsavtal är 50 år, men att en upplåtelse för någons livstid gäller livet ut.
Ett muntligt avtal om upplåtelse av bete kan gälla tills vidare, för en viss period, för all framtid eller för nyttjanderättshavarens livstid. För att få reda på vad som gäller måste man försöka utröna vad parternas avsikt var när avtalet ingicks. När det har gått så lång tid som 30 år är detta förstås lättare sagt än gjort.
Det faktum att marken alltid har betats och att din vän har använt marken så länge som i 30 år kan tala för att parterna hade tänkt sig en allframtidsupplåtelse och att avtalet därför gäller i 50 år eller för hästägarens livstid. Samtidigt går det inte att bortse ifrån att det vanliga när det gäller betesmark utan någon byggnad är att skriva ettårigt sidoarrendeavtal.
I sammanhanget kan det vara värt att nämna att jordägaren kan bli skadeståndsskyldig om en arrendator har tillträtt ett arrendeställe utan att något skriftligt avtal har upprättats, om det inte beror på arrendatorn själv.
På pappret ser det därför ut att väga ganska jämnt mellan jordägare och nyttjanderättshavare i det här fallet. Ingen av dem vet om avtalet kan sägas upp förrän saken prövats i domstol. Att driva rättsprocess om en hektar betesmark är ingenting att rekommendera. Därför behöver de prata med varandra och hitta en kompromiss som fungerar för båda.
Jessica Wieslander, jurist, LRF Konsult
