Gå inte bakom ryggen på skogsägarna

Vi anser att skogspolitiken fungerar väl och passar familjeskogsbruket bra. De många ägarnas olika viljor är en garant för variation och mångfald i brukandet.

LRF förordar en öppen och konstruktiv dialog om balansen mellan produktion och miljö och om balansen i ansvarsfördelningen mellan staten och den enskilde, både på ett övergripande plan och när en avverkningstrakt som innehåller naturvärden planeras.

Däremot vill jag vara tydlig med att LRF inte förordar åtgärder som syftar till att på förhand undanröja naturvärden inför en sådan dialog. Det är inte konstruktivt, och det innebär inte frihet under ansvar.

Nuvarande skogspolitik infördes 1994 efter en lång period av detaljreglerande lagstiftning med schabloner som var dåliga för skogens naturvärden.

En ny skogspolitisk utredning resulterade i att regeringen 2008 konstaterade att skogspolitiken i huvudsak fungerade bra. Man betonade också vikten av en tydligt definierad och långsiktig äganderätt. Det är denna äganderätt som med den nuvarande hanteringen av nyckelbiotoper urholkas, när enskildas egendom görs ekonomiskt värdelös efter att privatpersoner letat upp rödlistade arter på deras mark.

Sektorsansvaret, som är en viktig del av skogspolitiken, innebär bland annat att skogssektorn i genomsnitt ska ta större naturhänsyn än vad lagen kräver. Och skogsbruket tar ett omfattande sektorsansvar, bland annat genom att mer än en miljon hektar utan ersättning avsätts för naturvård. Till detta kommer vardagshänsynen som omfattar 8 procent av den avverkade arealen.

Men sektorsansvaret kan inte utkrävas av varje enskild skogsägare. Hon eller han måste själv få välja vilka åtaganden man vill eller kan göra utöver lagens krav.

När Skogsstyrelsen klassar ett område som nyckelbiotop pekar man med hela handen och talar om för markägaren: "Här ska du göra en frivillig avsättning!" Avsättningen blir då helt ofrivillig och den enskildes egen ambition och förutsättningar blir betydelselösa.

Det är lätt att klassa ett område som nyckelbiotop, men nästan omöjligt att bevisa att skogen inte är nyckelbiotop. Detta drar Naturskyddsföreningen nytta av. I skogar med rätt strukturer finns nästan alltid rödlistade arter för den som vet var man ska leta, även om skogen vid ett första ögonkast inte bedöms ha större naturvärden. När Skogsstyrelsen får Naturskyddsföreningens artuppgifter och bedömningar på sitt bord måste man klassa ett område som nyckelbiotop eller bevisa att det inte är det. Det finns inga incitament för Skogsstyrelsens tjänstemän att beakta följderna för skogsägaren. Man äger begreppet men behöver inte ta ansvar för konsekvenserna. Skogsägaren hamnar i ett rättslöst ingenmansland. En bedömning går inte att överklaga trots att den är subjektiv och innebär stora ekonomiska konsekvenser för skogsägaren, eftersom virket från nyckelbiotoper inte går att sälja. Det finns ett stort behov av att förändra nyckelbiotopsbegreppet och dess tillämpning.

Ett nationellt skogsprogram är under uppstart. I arbetet med skogsprogrammet kommer samtal att föras om balansen mellan produktion och miljö i brukandet av skogen. Skogsstyrelsen har föreslagit att nyckelbiotopsfrågan ska behandlas inom det nationella skogsprogrammet. Naturskyddsföreningen har hittills valt att inte delta i arbetet med hänvisning till att man först vill se direktiven för en översyn av skogsvårdslagen.

Att ställa sig utanför arbetet med skogsprogrammet är kontraproduktivt. Att gå bakom ryggen på Sveriges 330 000 familjeskogsbrukare i bevarandearbetet är också kontraproduktivt. Jag välkomnar Naturskyddsföreningen in i skogsprogrammet. Jag välkomnar dem också ut i familjeskogsbrukets skogar för att se och höra hur vi tänker kring miljö och produktion, framtid och bioekonomi, långsiktighet och äganderätt. För allt hänger nämligen ihop.

Men då vill vi som skogsägare vara med och förklara hur vi tänker kring helheten. Det duger inte att utan markägarens vetskap gå ut i skogen och titta på bara en liten del i denna helhet.

undefined