Varje vinter flockas ett ojämnt antal arter och individer till gemensam jakt på mat bland skogens olika träd. Några talgoxar och blåmesar brukar nästan alltid ingå i gängen som kan bestå av tio, men ända upp till 30-talet, individer. Andra mesar som ofta hakar på när tåget går är svartmes, talltita, entita och tofsmes. Dessutom kan vår minsta fågel, kungsfågeln, och den diskreta trädkryparen finnas med i gänget, liksom nötväckan.
Skälet till att småfåglarna samlas i flock, så kallade meståg, kan vara flera. De hjälper varandra att hitta mat och skydd, många ögon ser mer än två och kan varna om sparvugglan eller någon annan jägare finns i närheten.
Risken för konkurrens om den relativt begränsade födan vintertid borde egentligen göra att de söker egna matplatser. Men naturen är så fiffig att de olika arterna har egna små nischer där de söker föda på träden.
De två minsta, svartmesen och kungsfågeln, är lätta och håller till längst ut på grenarna. Kungsfågeln kan nästan som en kolibri fladdra intensivt och plocka insekter och pyttesmå spindlar längst ut. Svartmesen klänger och hänger och letar mer på grenarnas undersidor.
En bit in på grenverket håller de större mesarna till. Talgoxen och tofsmesarna söker främst mat på grenarnas ovansida medan talltitan söker gömda frön och insekter på undersidan. Blåmesen kan också finnas där men gillar att söka av björkar om det finns sådana.
Intill stammen söker trädkryparen och ibland nötväckan insekter i barksprickorna. Genom att trädkryparen börjar sökandet nerifrån och i sakta spiral uppför stammen och nötväckan gärna vandrar neråt med huvudet före ser de förmodligen byten som den andre ändå inte hittar. Nötväckan har dessutom lagt upp egna vinterförråd av frön och är inte lika beroende av ”tåget” som andra arter.
Studier av mesarnas beteende har även avslöjat att det finns en rangordning som avgör var individerna får leta mat. Yngre talltitor tycks hänvisas längre ut på grenarna där risken för att bli tagen av en rovfågel är störst. Det här har forskarna tolkat som ett sätt för arten att skydda de mer erfarna individerna inför nästa häckningsperiod.
Om du under gallringsjobbet, skidturen eller stunden vid kaffeleden hör en vissling så var uppmärksam så att du inte missar ”tåget”. Ta tillfället i akt och haka på en stund och följ de olika arternas febrila matsök. För att klara en lång vinternatt behöver de i princip äta oavbrutet under de ljusa timmarna.