Försök visar vilken som är billigaste fodergrödan

Årets torka och efterföljande foderbrist väckte ett intresse hos många lantbrukare för att odla en extra gröda efter spannmålsskörden. Antingen för att dryga ut sitt eget foder eller för att sälja som foder.

Försök med mellangrödor

Av den anledningen lade Hushållningssällskapet i Skåne ut ett försök i Skepparslöv utanför Kristianstad med olika mellangrödor för att se vad de gav.

Grödorna som testades var råg, havre, korn, oljerättika, foderraps, foderrovor, westervoldiskt rajgräs och blandningar med havre och vicker; havre och persisk klöver; italienskt rajgräs, luddvicker och blodklöver samt westervoldiskt rajgräs och havre.

Behövde extra kväve

Grödorna i försöket var antingen ogödslade eller gödslade med 50 kilo kväve per hektar.

En lärdom var att extra kväve behövdes trots att mycket borde finnas kvar i marken.

– Vi bedömde att det skulle finnas cirka 40 kilo kväve kvar i marken, men det har inte blivit tillgängligt för växterna. Att ge lite kväve är ett sätt att få igång den biologiska aktiviteten efter lång torka och värme, säger Ingela Löfquist, husdjursrådgivare på HIR Skåne.

LÄS OCKSÅ: Klimathotet slår mot vetet

Såddes efter höstvete

Grödorna såddes i slutet av juli efter höstvete som gav lägre skörd än förväntat. De vattnades initialt så att de skulle gro. Generellt hämmades tillväxten av brist på både vatten och kväve.

I gödslade led gav oljerättika högst skörd och hade den lägsta produduktionskostnaden. Men oljerättika innehåller glukosinulater, ämnen som hämmar jodupptaget i djur och den är därför inte lämplig som foder.

"Kom starkt"

Bland lämpliga fodergrödor var det westervoldiskt rajgräs som hade den lägsta produktionskostnaden på 1,33 kronor per kilo torrsubstans.

– Det kom starkt i slutet och hade bra energivärden och en hyfsad skörd, säger Ingela Löfquist.

Bäst till dikor

Fodret fungerar bäst till dikor, äldre kvigor och stutar medan mjölkkor och växande ungnöt behöver mer protein. Det passar inte till får och häst heller på grund av smaken och den höga sockerhalten.

Till djur som behöver mer protein passar blandningarna med havre och baljväxter bättre. De hade en produktionskostnad 1,77 kronor per kilo torrsubstans.

– Blandningar med luddvicker och blodklöver är dyra utsäden. Det hade varit intressant att testa med billigare baljväxter, som rödklöver eller vitklöver, och få svar på om vi måste vi ha de ettåriga eller om vi kan vi ta en billigare variant och ändå få bra värden.

Lägre produktionskostnad

Blandningarna med havre och baljväxter fick en lägre produktionskostnad än ren havre på grund av att skörden var låg. Baljväxterna bidrog till en högre skörd i blandningarna med sitt upptag av kväve.

Den allra högsta skörden, om man räknade både blast och rova, gav den torktåliga foderrovan. Skörden var omkring 6 ton torrsubstans per hektar i både gödslat och ogödslat led, men foderrovan kan inte jämföras med övriga skördade grödor eftersom den är till för bete.

Lätt att etablera

För det ändamålet gav den emellertid en låg kostnad på 22 öre per kilo torrsubstans.

– Foderrovor är kanske något vi skulle kunna utnyttja bättre. De är ganska lätta att etablera och få igång snabbt. På 60-70 dagar så skulle man kunna börja beta det. Sedan är det ett energifodermedel och inte mycket protein i, så man får kombinera med vallgräs eller annat bete.

I Nya Zeeland och Australien används foderrova mycket till både kor och får. Den som testades i demon var en sommarrova.