Min huvudsakliga sysselsättning är att driva fram nya svenska tillväxtföretag inom bland annat medicin och mjukvara, men jag äger också kustnära mark i Småland där jag driver mjölkproduktion och skogsbruk i tredje generationen.
Svenska staten har nu gett ett för mig helt främmande bolag tre undersökningstillstånd (inmutningar), alltså rätt att leta efter mineraler, på min fastighet. Finner man något brytningsvärt har inmutaren rätt till fyndigheten och kan sälja den vidare till högstbjudande.
Som en följd av hotet om att det ska startas gruvdrift på min fastighet har jag tvingats sätta mig in i minerallagen. Lagen gör det alltså möjligt för privatpersoner och företag att i princip konfiskera mark som någon annan äger. Detta är inget annat än rena övergrepp på svenska medborgare och kränkningar av äganderätt och personlig integritet. För mig är det obegripligt att det i Sverige är fritt fram att muta in annans mark och hävda ekonomisk avkastning från naturresurser man inte själv äger. Att situationen är som den är kan bara bero på en sak; att svenska folket inte känner till hur det ligger till.
Ytterst är det näringsdepartementet som ansvarar för gruvfrågorna i vårt land. Det var således också näringsminister Annie Lööf som nyligen presenterade regeringens nya mineralstrategi, vilken ytterligare förstärker gruvindustrins ställning gentemot markägare. Många av Lööfs väljare är sannolikt markägare och hur dessa kan acceptera att deras partiledare förespråkar att gruvprospektörer ska kunna muta in andras marker är för mig en gåta.
I syfte att dra det hela till sin spets, få makthavarna att inse de verkliga effekterna av deras politik och skapa en öppen debatt om de kränkningar som följer i minerallagens spår, valde jag att själv ansöka om undersökningstillstånd på Annie Lööfs föräldragård i Maramö. Enligt minerallagen har jag alltså full rätt att söka sådant tillstånd och tillstånd ska också meddelas om det finns anledning att anta att undersökning kan leda till fynd av koncessionsmaterial.
Näringsministerns föräldragård ligger i en region i Sverige med omfattande koncessionsmaterialsfyndigheter. Undersökningstillstånd har nyligen meddelats några få mil norr om Maramö. Trots detta avslås min ansökan med en enda motivering; att det inte finns anledning att anta att undersökningsarbete inom just detta område skall leda till några fynd.
Är plötsligt vissa markägare i Sverige undantagna från minerallagens kränkningar? Kan det verkligen vara så illa att myndigheterna avslår min ansökan bara för att den gäller näringsministerns föräldragård? Jag vill inte tro att det är så illa, men för att bringa klarhet i detta avser jag låta myndigheternas hantering av min ansökan genomgå närmare juridisk granskning.
Antalet ansökningar om undersökningstillstånd växer och många markägare påverkas av detta. Jag uppmanar därför alla som värdesätter rätten att äga och bruka sin mark att verka för en förändring av minerallagen så att kränkande inmutningar upphör.
Adam Dahlberg