Flytta ansvaret för skogsprogrammet

Miljömålsberedningen tog initiativet, landsbygdsministern hakade på, miljömålsberedningen lade en proposition om etablerandet av programmet, Skogsstyrelsen utförde en förstudie, landsbygdsdepartementet hade hearings, riksdagen tog beslut om att programmet med helhetssyn skulle etableras 2015, och SLU gjorde en utredning om etableringen. Rent konkret har vi inte sett mycket av implementeringen. Ett programråd med luddiga funktioner har etablerats, men det är allt.

Tvetydiga signaler kommer från regeringen. De politiska signalerna säger att visst kommer programmet att etableras. Men samtidigt kommer starka signaler från departementshåll att det blir ”svårt eller omöjligt att etablera programmet” på grund av den ”den svenska förvaltningstraditionen”. Bilden blir än mer förvirrad av att Miljödepartementet tycks ha sin egen agenda och försöker köra över det nationella skogsprogrammet genom att starta separata utredningar och få beslut om ett antal käpphästar innan skogsprogrammet startat. Statssekreteraren uttalar sig exempelvis i pressen om att hans högsta prioritet är att få till en revidering av skogsvårdslagen så snart som möjligt.

Dessa uttalanden är mycket märkliga. Regeringar har gjort, gör och kommer att göra, oberoende av ”förvaltningstraditionen”, allt för att implementera sina politiska viljeyttringar. Därför kan man fråga sig om den politiska viljan verkligen finns för att etablera det nationella skogsprogrammet. Statssekreterarens syn är rent destruktiv när det gäller implementeringen av skogsprogrammet. Man ska naturligtvis inte börja med delarna innan man har den helhet som riksdagen efterlyste med beslutet om programmet klar för sig. Tankesättet genomsyras också av tron att allt som sker i skogen beror på skogsvårdslagen. Detta är en villfarelse. Utvecklingen av skogen och näringen drivs till den dominerande delen av faktorer utanför skogen, sektorn och landet.

För att försöka förstå den ”svenska förvaltningsmodellen” har jag ägnat ett par veckors tid åt att ha dialog med erfarna individer som arbetat i kanslihuset, statsrådsberedingen, konstitutionsutskott, långtidsverkat i Riksdagen, etcetera. Det är en samstämmig bild som vuxit fram. Slutsatsen är att både ett departement eller statsrådsberedningen är direkt olämpliga att handha verkställandet av det nationella skogsprogrammet.

Således den operationella verksamheten av det nationella skogsprogrammet bör snaras lyftas ut från näringsdepartementet och landsbygdsministerns hägn. Detta har ingenting att göra med ministerns kvalifikationer – han är säkert en mycket duglig karl - utan av olämpligheten att ha den operativa verksamheten i ett ministerium. Om programmet förblir i departementets hägn så förutspås en bråd död av programmet. Ansvaret för att det skogliga programmet ska dock ligga kvar på departementet eller flera departement.

Vad är alternativet? I mina dialoger är det bara två alternativ som identifierats som realistiska.

Det första alternativet ar att departementet tillsätter ett oberoende sekretariat för den operativa verksamheten av programmet med rapportering till departementet. Detta möjliggör rekrytering av de kompetenser som kan och behövs för processer som det nationella skogsprogrammet.

Det andra alternativet är att använda en eller flera länsstyrelser att handa den operativa verksamheten och med huvudmän i flera departement.

Det brådskar för regeringen att lösa detta och få med en relevant lösning i vårbudgeten.

undefined