Finrummet lever vidare!
Jag som numera bor i storstaden känner ofta vingslagen mellan generationer av inflyttade landsbygdsbor, ja vi utgör ju faktiskt majoriteten av Stockholms befolkning.
Tiderna förändras, men även om det har gått 20, 40 eller 80 år finns det ändå en viss gemenskap mellan oss.
Vi som får lära oss att hålla till höger i tunnelbanan den hårda vägen, och inte vet att tunnelbanevagnens passagerare först måste gå av innan nya får gå på (trots rädslan att tåget ska hinna gå innan dess).
Kanske är beröringspunkterna flera. Själv är jag uppvuxen med minst tre finrum, som för det mesta sparas till speciella tillfällen. Plats finns det ju ändå gott om i en mangårdsbyggnad. Var sak har sin plats i utrymmen som traditionellt finns på en gård. I staden finns det inte rum för samma typ av utsvävningar.
Jag såg ett TV-program för ett tag sedan som handlade om när den stora arbetskraftsinvandringen från landsbygden till städerna började under efterkrigstiden. Trots trångboddheten levde nämligen finrummet kvar ett långt tag.
Familjen kunde sitta och trängas runt köksbordet samtidigt som finrummet stod orört.
När TVn flyttade in i folkhemmet ändrades detta radikalt. Den statusfyllda apparaten placerades självklart i det finaste rummet. Apparaten blev ”den nya lägerelden” som samlade familj och vänner. Även inredningen ändrades. TV-bänk, TV-kuddar och inte minst TV-kannan som möjliggjorde riktiga långsittningar i TV-soffan. Det blev finrummets verkliga dödsstöt och vardagsrummet såg dagens ljus. En praktisk utveckling förstås.
Slutsatsen i programmet var att vitrinskåpet numera ofta är bortrationaliserat och utan skafferi är det inte längre någon idé att förvara hemmagjorda konserver.
Jag skrattade lite, för hemma hos mig finns det både skåp för finporslinet och halva kylskåpet är fullt av glasburkar med olika sorters inläggningar. Bland mina vänner tittar de flesta numera enbart på TV via datorn eller i mobilen. Så kanske är det dags för finrummets renässans? Om det nu någonsin har försvunnit, vill säga…