Klockan 13.31 torsdag den 31 augusti kommer larmet om en mindre skogsbrand öster om Seglingsberg, Surahammar. Bilar från räddningstjänsten rycker ut och följer GPSn mot den väg som förefaller ligga närmast brandplatsen. Men det visar sig vara fel väg. Branden finns vid en helt nybruten skogsbilväg som inte finns med i kartmaterialet. Bilarna får åka tillbaka fyra kilometer, fördröjs med 40 minuter och under tiden har branden hunnit växa från 900 kvadratmeter till 24 hektar.
Händelseförloppet beskrivs i en ny utredning som Mälardalens Brand- och Räddningsförbund låtit göra om de första fem dagarna av skogsbranden i Västmanland.
Efter det inledande, kanske kritiska, misstaget följer en historia om bristande beredskap, dålig samordning och kommunikation samt begränsad tillgång till rätt utrustning. Men också om ett enastående engagemang från alla som deltog i släckningsarbetet.
– Det vi framför allt vill trycka på är säkerhetsproblematiken. Det har funnits oerhört mycket folk i skogen som man inte har haft kontroll på. Samordningen och lägesbilden har varit dålig och det är mer tur än skicklighet att det inte inträffade tillbud bland de som arbetade med släckningen.
Det säger Anna Henningsson, brandingenjör vid Nerikes Brandkår, som arbetat med utredningen.
Kunskapsbrister i brandarbetet
Inledningsvis jobbade två räddningstjänster, Sala-Heby och Mälardalens Räddningsförbund, oberoende av varandra och kommunikationen och samordningen dem emellan var dålig eller obefintlig. Det fanns också brister i kunskaperna om skogsbrand samt i utrustningen.
Till exempel så saknade en del räddningsfordon motorsågar. En orsak är att räddningstjänsten inte har råd med den utbildning som krävs enligt arbetsmiljöverkets nya föreskrifter. I vissa fall har räddningspersonal istället fått använda sig av tigersågar och hydraulverktyg för att sätta sig i säkerhet sedan de blivit instängda av nedfallande träd.
– Själv blev jag också väldigt förvånad över att SMS var det enda sättet för räddningstjänsten att dirigera försvarets helikoptrar, säger Anna Henningsson.
Utredningen omfattar ett 50-tal åtgärdsförslag, bland annat prioritering av helikoptrar för skogsbrandsläckning ur ett nationellt perspektiv.
– Den viktigaste lärdomen är att det behövs mer utbildning, övning och planering för alla aktörer som kan komma att samverka vid en sådan här insats. Skogsbränder är inte raketforskning, det är gammal kunskap och de släcks genom hårt arbete på marken.
I utredningen är det tydligt att Sverige varit förskonade från större skogsbränder under en längre tid och att beredskapen därför är låg. Brandtillbud lär inträffa även framöver, men Anna Henningsson har också några förslag på hur de kan bli så få som möjligt.
– Det behövs bättre brandriskprognoser. När skogsbranden startade var brandrisken 5E, det vill säga högsta möjliga i dagens system. Men det är ganska vanligt och behöver inte innebära stor risk vid till exempel markberedning. Skalan skulle behöva gå vidare, vid branden i Västmanland kanske den var uppåt 9-10. Skogsbranschen skulle också kunna koppla mot en sådan skala och införa enhetliga regler, något som saknas i dag, om att inte tillåta markberedning vid alltför höga värden.