Fäboden - sommaridyll under press

Men fäbodbruket är inte bara idyll, det framgår tydligt i en angelägen doktorsavhandling som Camilla Eriksson lagt fram vid lantbruksuniversitetet; "Fäboden som politiskt rum. Att vara fäbodbrukare i den gemensamma jordbrukspolitiken".

I dag finns 200 fäbodbrukare, som fullföljer den månghundraåriga traditionen att ta med djuren på sommarbete på fäbodarna i byarnas utmarker. Men dagens fäbodbrukare pressas under landsbygdsprogrammets krav på betesmarker och kläms mellan djurskyddslagens måttbestämmelser och kulturvårdande myndigheters ambitioner att bevara de åldriga miljöerna.

Turismföretagare, kulturarbetare, mathantverkare eller rätt och slätt lantbrukare - ja även fäbodbrukarna själva har olika syn på sin verksamhet. Men på några punkter är fäbodrörelsen enig. Det handlar om synen på utmarken som man betraktar som brukad mark, inte "vildmark". Det handlar om dagens rovdjurspolitik, som är närmast omöjlig att förena med fäbodbrukets fria utmarksbete. "Den stora kampen står om rätten att definiera vad utmarken är och hur den bör nyttjas", skriver Camilla Eriksson.

De som vill se dessa marker som vildmark och utrymme för växande rovdjursstammar pekar gärna på Rumänien som föredöme. Där samsas minsann boskapshållande bönder med en långt större vargstam än den svenska.

Men hur fungerar det i verkligheten? I avhandlingen refereras en studieresa till rumänsk landsbygd. Studiegruppen möter sjaskigt klädda byherdar, som sover i vindskydd med plasttak och omger sig med boskapsvaktande hundar.

"Vi frågar oss om fattigdom är ett pris som måste betalas för biologisk mångfald", skriver Camilla Eriksson.

Skulle det moderna Sverige kunna acceptera ett system med boskapsvallare à la Rumänien? Och hur skulle de boskapsvaktande hundarna - som försvarar sin flock både mot fyrbenta och tvåbenta - gå ihop med allemansrätten? Det är frågor som söker sina svar.