Ett år av sorg och saknad – men också glädje
På himlen hänger tunga regnmoln i väster. Det är lördag morgon vid Petsarve i Eke och klockan är sju, den 30 maj 2015.
– Jag har fått tag på Pontus. Vi kör igång med ensileringen så hinner vi klart innan regnet, säger Roland.
– Då tar jag lagården, svarar makan Inger.
Det kom att bli de sista orden dem emellan. Vid niotiden ringer Inger larmnumret 112 för att få hjälp sedan Roland och hans far Rune hittats livlösa i gårdens tornsilo.
– Jag stod och sparkade på ensilagebalarna. Telefonisten vid larmcentralen fick känna av min ilska.
Inger Andersson minns dagen som i ett glasklart töcken. Motstridigt kan tyckas, men så är livet ibland.
Som att sorgen och glädjen kan gå hand i hand. Det är något som Inger återkommer till flera gånger under vårt samtal. Att död förutsätter liv.
– Det blir påtagligt när man som vi jobbar med djur.
Hon tar långa tysta pauser under vårt samtal vid köksbordet.
– Jag vet inte hur telefonkedjorna gick, till syskon, vänner och grannar. Alla släppte vad de hade för stunden, så är det här på landet, säger hon.
– Folk kom med blommor, bullar och kakpåsar. Min mamma fick stå vid kaffebryggaren hela dagen. Men det var inget vanligt ”klucku tei”*. De som kom ville stödja, dela sorgen med Inger och hennes svärmor Britta, Runes fru.
– Svårast var att lämna besked till Britta, och till våra barn. Jag kunde inte ta in allt då, fortsätter Inger, efter en lång tystnad. Nu har det snart gått ett år sedan olyckan.
– Ingen är undantagen från att råka ut för olyckor, vi vet aldrig när vi kan drabbas. Och den här gången var det vi, säger Inger.
– Alla omständigheter, som har legat i vårt liv här, har hjälpt mig att gå vidare, att kunna stå där jag står i dag. Jag är inte slagen till marken, ligger inte apatisk.
– Det vill jag förmedla. Hjärtat har så mycket som vill ut.
– Roland och jag byggde vårt liv på en gudstro, som är en konkret hjälp i dag. Att lämna över det man inte klarar, i Guds händer.
– Däri ligger också hoppet att vi ska ses igen, ett löfte som vi har i tron. Livet här på jorden är inte allt, det finns ett evigt liv, säger Inger.
– Nu har vi sakta, sakta, sakta erövrat gården igen, jag och Jakob.
Roland och Ingers son Jakob är nu färdigutbildad gårdsmästare, en ny generation tar vid. Idag bor han i Levide, men åker ”hem” och jobbar varje dag. Glädjen har fått ny näring vid Petsarve. I augusti blir det dessutom bröllop i Eke. Sara och Jakob ska gifta sig. Då kommer de att gå hand i hand. Som så mycket annat här i livet.
*Klucku tei är gotländska för förmiddagskaffe.