Ensam är inte stark – därför borde grisbönderna ha stannat kvar i LRF
I media har vi under den senaste veckan läst att några stora grisbönder i Skåne har lämnat LRF. Argumentet är att LRF inte gör som de vill.
Det hela påminner om småpojkar som säger att om jag inte får som jag vill, är jag inte med. Ett annat uttryck, som är relevant, är att när krubban är tom bits hästarna.
Den snabba internationaliseringen och den för tillfället svåra ekonomiska situationen, upplevs av alla som mycket frustrerande. Aktioner av liknande typ har under årens lopp förekommit då och då. Med mer än 50 års erfarenhet av arbete inom LRF och andra närstående organisationer, på många olika nivåer, vet jag att det är föga framgångsrikt att driva endast särintressen.
Tidigare drev både LRF och Skogsägarna näringspolitisk arbete var och för sig och delvis konkurrerande. Sedan man bildade LRF Skogsägarna har ett mycket starkare varumärke skaffats.
LRF Mjölk är ett liknande fall. Svensk Mjölk förmådde inte, i en kärv situation, ta tillvara mjölkböndernas intressen, och även om det fortfarande är tufft, så är samordningen helt nödvändig. Trädgårdsnäringen har intygat att man nått fram mycket bättre sedan man blev medlem i LRF och listan kunde göras mycket längre. Agerar var och en på egen hand är det mycket enklare, för politiker och myndigheter, att spela ut olika intressen mot varandra.
En organisation som LRF, som samlar alla med anknytning till företagsamhet på landsbygden, når mycket lättare resultat.
Hos LRF finns en samlad kompetens inom många olika områden, som ingen särorganisation kan skaffa fram, och som även de som ställer sig utanför LRF drar nytta av, fast de inte vill vara med och betala för densamma. Agera gärna i olika branschklubbar, avelsföreningar och liknande, men samordna den näringspolitiska bevakningen.
Jag tycker att LRF, med Helena Jonsson i spetsen, utför ett arbete som vi kan vara stolta över, och som väcker respekt långt utanför organisationen.
undefined