Jordbrukspolitik kan vara ganska svår att förstå. En mängd regler och bestämmelser som i stort sett ingen helt kan överblicka. Då handlar det ändå om personer som är beroende eller intresserade av jordbrukspolitik. Hur ska folk i allmänhet kunna begripa jordbrukspolitikens oändliga vindlingar?
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har till slut och äntligen formulerat några offensiva förslag. Han vill reformera lagen om offentlig upphandling så att kommuner och landsting lättare kan ställa miljö- och djurskyddskrav på maten, han vill ha en obligatorisk ursprungsmärkning av kött och charkprodukter. Och Eskil Erlandsson vill införa en ko-peng.
Genast kom mothugg som främst riktas mot kobidraget. Har vi inte mer angelägna saker att lägga pengar på? Till exempel skolan eller åldringsvården. Och vem kan säga emot det, barnen är naturligtvis viktigare än korna.
Lite mer principiellt motstånd brukar komma främst från liberalerna. De säger att frihandeln varit nyckeln till den svenska välfärden. Vi måste vara beredda att anpassa oss till ändrade förutsättningar, varvs- och textilindustrin var till exempel viktiga delar av svenskt näringsliv men är nu i stort sett borta. Och det stämmer ju också.
Politiska diskussioner är lättast att föra om de kan kopplas till tydliga värderingar. Vad tycker vi är viktigast: Ett lägre skattetryck eller en bättre sjukvård? Mer individuell frihet eller större kollektiv trygghet?
Det är svårt att få in kobidraget i det sammanhanget. Det är något av jordbrukspolitikens förbannelse att den blir väldigt teknisk och lätt får något futtigt över sig.
Och ändå handlar det om väldigt grundläggande värden som har en stor förankring bland svenskar i allmänhet. Speciellt efter den här sommaren vill de flesta hålla våra beteshagar och andra marker öppna, djuren som används för mjölk och kött ska ha det bra och om vi ska kunna slå vakt om svenska mattraditioner kan vi inte importera mer än hälften av maten.
Därför är det viktigt att lyfta fram skälen till ko-pengen.