En Alvarlig historia

Stora Alvaret har betats så länge man känner till, men det har aldrig varit lönt att odla eller konstgödsla den karga jorden.

Jägare bosatte sig på ön redan för 8 000 år sedan. På stenåldern började Alvaret användas som betesmark och under järnåldern flyttade bönderna ihop i byar. De första radbyarna kom till under 1200-talet, då gårdarna byggdes i en samlad rad längs bygatorna. Husdjuren hölls inomgårds och Alvaret var utmarken där djur som inte behövde mjölkas betade.

Det var tuffa tider för ölänningarna när Sverige blev en stormakt. Träden fredades under 1500-talet och skulle användas till fartygstimmer.

Alvaret innefattades inte av det strikta regelverket och nyttjades hårt. Enbuskarna användes i brist på bränsle och ölänningarna tvingades även ta vrakdelar som blåst i land som byggvirke. År 1569 slog kungen vakt om öns vilt och utsåg Öland till kunglig jaktpark vilket ställde till det ytterligare för jordbrukarna.

– Folk gick med facklor på nätterna för att skydda sina grödor från hjortarna. Det var svåra tider, säger forskaren Eje Rosén, pensionerad docent i växtekologi vid Uppsala universitet och numera verksam vid Station Linné i Ölands Skogsby.

Många av radbyarna försvann i Sverige vid laga skifte i mitten på 1800-talet. Jordbruksreformen innebar att marken delades upp och gårdarna flyttades ut för att få samlade åkrar och ökad produktion.

På Öland låg dock många gårdar fortfarande kvar i rad och gör så fortfarande. Under denna tid var alvarslandskapet oerhört öppet efter intensivt brukande. Men då en tredjedel av öbefolkningen, 13 000, utvandrade till Nordamerika i slutet av 1800-talet började landskapet växa igen.

– Det får konsekvenser när människan inte använder landskapet, säger Eje.

Han har följt Alvarets förändringar under 40 år. Första gången Eje kom till Öland var 1968 och fårnäringen växte snabbt under denna period: 1963 betade 6 000 får på 4 000 hektar, målet var 50 000 på 50 000 hektar. Stora bolag arrenderade mark från Ölandsbönderna och Alvaret betades kraftigt.

Systemet urartade när torkan kom och arrendatorerna, som inte hade egna gårdar, var tvungna att köpa in dyrt foder när betet tog slut.

– Det var en dramatisk period. Får betar mer intensivt, klövarna är som stilettklackar. Nötdjur är mer skonsamma, säger Eje.

Under 1970-talet stannade fårmängden av och Länsstyrelsen satte upp regler för att begränsa antalet djur i känsliga områden. I början av 1990-talet var betningen svag. Räddningen blev EU-inträdet och stöden som bidrar till bete på marker som inte kan användas för produktion. År 2000 blev Stora Alvaret utsett till världsarv av Unesco.

– När världsarvet kom var många bönder misstänksamma. Men det blev väldigt bra, säger Eje Rosén.

undefined