Lågkonjunkturen vi nu befinner oss i var inte särskilt svår att förutse då kvoternas upphörande sedan länge varit känt. Den är dessutom inte ett svenskt fenomen utan ett globalt. Prisnedgången blev dock kraftigare än de flesta trott på grund av Rysslands importstopp och Kinas minskade köpkraft.
Kampanjerna för att "rädda" svenska mjölkbönder avlöser nu varandra under hot om branschens död. Svenskarna ska köpa mer svenskt, vilket gynnar såväl miljö som människors hälsa. Att söka lösningar på ett globalt problem i den relativt lilla, svenska marknaden känns dock tveksamt. Balansen mellan tillgång och efterfrågan sätter priset på råvaran. Enda sättet att påverka marknadskrafterna är att skapa unika produkter och starka varumärken. Att mot bakgrund av det hänga ut sin egen mejeriförening som roten till allt ont är därmed inte särskilt klokt.
Hur är läget då egentligen? Lönsamheten är naturligtvis hårt pressad, många företag slåss för sin överlevnad och flera är de som byter produktionsinriktning. Mjölkinvägningen är däremot relativ stabil med en minskning på endast 0,3 procent under 2015. Statistik visar att lantbrukare seminerar sina kor inför kommande prisuppgång, och många är de som nu med kniven mot strupen ändå hänger i. Att mot bakgrund av rådande läge tillsammans jobba för stärkt konkurrenskraft är naturligtvis bra och nödvändigt, men det aggressiva tonläget kommer att få konsekvenser som långsiktigt skadar svensk mjölkproduktion.
I lantbrukspress och i sociala medier upprepas budskapet att den sista kon är slaktad inom tio år och branschens död är då ett faktum. Vad får ett sådant budskap för konsekvenser?
För att utveckla mjölkproduktionen i en positiv riktning behöver vi ständigt fylla på med ny kunskap, nytt kapital och unga människor som kan tänka sig att bli framtidens mjölkföretagare. Vi behöver också medarbetare i såväl ladugårdar som i de företag som på olika sätt stödjer och servar branschen.
Kommer vi då att få unga att satsa fem till tio år av sitt liv för att skaffa sig utbildning och erfarenhet för att jobba i en bransch som lagom till avlagd examen sägs vara död? Kommer vi att få forskningsanslag och universitetsutbildningar för fortsatt kunskapsförsörjning om det ändå inte finns några kor kvar? Vilken bank är beredd att långsiktigt gå in med kapital i en bransch som inte räknar med att finnas kvar mer än ett par år till? Privata och institutionella jordägare tvekar att låta arrendatorer satsa vidare på mjölkproduktion och spiralen snurrar därmed ännu snabbare i fel riktning. Det outtröttliga mantrat om branschens självdöd kommer att med exceptionell precision leda till utarmning av kunskap, kapital och framtidstro.
Det finns mjölkföretag som trots tillfälligt sviktande lönsamhet bestämt sig för att över tid tjäna pengar på svensk mjölkproduktion. Man har tagit kalkylerade risker för vilka man nu tar ansvar och hanterar genom långsiktigt företagande och tydliga strategier.
Grundförutsättningarna för mjölkproduktion i Sverige är goda, men liksom all tillverkningsindustri behöver vi hitta vägar för att hantera det höga kostnadsläget. För att på lång sikt stärka svensk mjölkproduktion måste vi naturligtvis jobba för vår konkurrenskraft men inte på bekostnad av attraktionskraften. Både utmaningar och mjöligheter väntar på den globala marknaden.
undefined
undefined
undefined
undefined
undefined
undefined
undefined