Det största oket är kanske Astrid Lindgrens 80-årspresent, den svenska detaljstyrda djurskyddslagen. Den kom till i ett läge när svenskt lantbruk var tryggt inbakat av rejäla gränsskydd och konsumenterna befriade från valmöjligheter av billigare mat.
Sedan kom EU-inträdet. Lantbrukets organisationer och det politiska etablissemanget var övertygade om svenska livsmedels förträfflighet som skulle bana väg för svenska bönder till kvalitetsmedvetna europeiska konsumenter. Missbedömningen låg i att undervärdera den matnationalism som finns överallt. Inte heller svenska konsumenter kunde motstå frestelsen av billigare importerade matvaror. Vi har dock paradoxalt ökat vår köttkonsumtion till ohälsosamma nivåer. I princip hela ökningen sker på importerat kött. Hälften av osten importeras och mycket av de förädlade mjölkprodukterna.
Svar på tal kom dock fort till Rutegård/Wierup i DN. Till de politiskt och branschpåtagna kostnadernas försvar rusade 17 experter ut, som med sina månadslöner inte behövt tveka på valet av de dyrare svenska produkterna. Nu vänder det. Vi får inte röra de svenska mervärdena, för då har konsumenten inget argument att köpa svenskt, var budskapet.
Jag gläds åt en allt större andel konsumenter som i högre utsträckning är beredda att köpa svensk mat och som intresserar sig för matens ursprung. Men det är fortfarande i den lilla andelen av volymen. Visst, svensk gris har lyckats hålla emot pristrycket, något är på gång. Emedan experter och tjänstemän i lantbrukets omgivning håller emot med argumentet att ”snart vänder det, i Europa sker att arbete för att harmonisera till svensk nivå”, ja, då förblöder lantbrukarna som inte har månadslön som betalas av någon annan.
Det är dags nu. Sverige får aldrig ge upp kärnvärdena med friska djur som växer bra, låg antibiotikaanvändning och utrymme för naturligt beteende. Det finns dock finjusteringar att göra när det gäller att plocka bort de politiska och branschpåtagna kostnader som konsumenten faktiskt inte i den anonyma volymen mat är beredd att betala för. Detta utan att djurvälfärden försämras. Djurvälfärd kommer från glada och stolta bönder som kan fortsätta investera i djurvälfärd drivet av lönsamhet, inte från otidsenliga regler som bara betalar sig i vissa produktsegment. Politikens roll är att göra om djurskyddslagen så den blir målstyrd och inte detaljstyrd. Dessutom kan man inte kalla matproduktion för miljöfarlig verksamhet. Det är ingen bra utgångspunkt för att utveckla något!
undefined