Djuruppfödare: vi får inte låta oss styras av stöden
Köttdjursuppfödaren Martina Schagerlund på Lindholms Gård har märkt av trenden med ökad efterfrågan på kött. Hon tror att utfasningen av handjursbidrag kan vara ett lyft för den svenska bonden.
För några år sedan lämnade Martina Schagerlund storstadslivet för att ta över familjegodset Lindholms Gård utanför Eskilstuna som varit i familjen ägo sedan 1700-talet.
Under årets första månader har hon märkt av det tryck som omger köttet just nu. Slakterierna har legat på hårt. Allt för att inte stå med överkapacitet i produktionslinjerna.
– Jag har hört att en aktör köpt för samma pris som den sålt för, jag kan inte bekräfta det, men jag tror att det stämmer.
Martina Schagerlund är tvehågsen till stöd. De är ett slags nödvändigt ont som ger behövliga slantar men som samtidigt snedvrider produktion och marknad. Slopandet av handjurbidraget vid årsskiftet är ett exempel.
– Vi blir aldrig konkurrenskraftiga om vi låter oss styras av stöden. Flera har ju lagt av och nöjer sig med bidraget som nu uppgår i gårdsstödet. Det kan inte vara vettigt, säger Martina och slår ut med armarna i en uppgiven gest.
Själv försöker Martina Schagerlund lyssna på marknaden. Innan hon tog över familjegården arbetade hon i flera år som rekryteringskonsult.
– Jag har erfarenhet av båda världarna och en idé om vad som efterfrågas. Storstäderna är ju faktiskt böndernas största marknad.
Hon driver till exempel företaget Rekarne Kött tillsammans med några lokala leverantörer. De levererar till flera butiker i Eskilstunatrakten.
– Fördelen är att jag kan få direkt gensvar på vilken typ av kött marknaden vill ha. Då kan jag anpassa ras och fetthalter efter det.
Men samtidigt vet hon att den svenska köttproduktionen befinner sig i uppförsbacke – trots rådande efterfrågan, fettdieter och en slags allmän köttrend.
– Vi är för inriktade på kontroller och regler. Själva företagandet kommer i skymundan och många gånger tycker jag att det lyser igenom i attityden till oss företagare.