Den fredag i mitten av maj då jag besöker distriktsveterinärstationen i Stenungsund är det gynnsamma väderförhållanden för en distriktsveterinär; svalt, nederbördsfritt och ovanligt lite trafik på vägarna.
Arbetsdagen, som börjar klockan åtta på morgonen, börjar för Helenas och en av hennes kollegor med en timmes mottagning per telefon. Och telefonen ringer nästan oavbrutet hela tiden. Därefter återstår att förbereda dagens kundbesök – se till att bilarna är fyllda med rätt mediciner och verktyg. Helena hinner även med att vaccinera några katter innan vi åker iväg.
Att försöka planera in ”lunchrasten” visar sig dock vara meningslöst om man är distriktsveterinär. Besöket hos hästen med hudutslag på ryggen är ganska snabbt avklarat, men tiden går fort. Vi sätter istället kursen direkt mot nästa kund några mil österut.
En köttdjursuppfödare, som i stort sett haft friska djur i 30 års tid, har en kviga som har feber och snorar och nu står inomhus. Besök i ett kostall innebär arbetsrock, stövlar och arbetshandskar på, vilket sker snabbt och smidigt vid bilens baklucka en vårdag som denna, men är långt mindre angenämt när det är ösregn och fem plusgrader.
En dryg halvtimme senare har kon fått smärtstillande, antibiotika och antiinflammatoriskt, och djurägaren får den tämligen vanliga ordinationen – avvakta och hör av dig om det inte blir bättre.
Vi är nu ett stycke nordost om Göteborg och i södra änden av Stenungsundsveterinärernas distrikt. Vi stannar på en liten gård, där en äldre travhäst har problem när den ska kissa. När vi kommer har hästägaren tagit ut hästen ur boxen och bundit fast den. Den ovanligt lugna valacken står snällt still när Helena undersöker den och sedan tvättar rent. Hästen får lite smärtstillande och antiinflammatoriskt och hästägaren får rådet att tvätta rent varje dag – och höra av sig om det inte blir bättre.
Nio timmars arbetsdag utan lunchrast. Frågan är hur många andra löntagare som skulle tycka att det är en ovanligt lugn arbetsdag…