En distriktsveterinärsbil är väl ingen gårdsbil? Gårdsbilen och tjänstefordonen som rattas av Jordbruksverkets distriktsveterinärer har mer gemensamt än man kan tro: de får ofta slita hund på dåliga småvägar, de är ofta fullastade med diverse grejer och de är ofta smutsiga – både in- och utvändigt. Bilar som utsätts för hårda tag, helt enkelt.
Det finns också en väsentlig skillnad: distriktsveterinärerna i Stenungsund i Bohuslän kör, i likhet med många andra av sina veterinärskollegor, bekväma och nya bilar. En nödvändighet med tanke på att de tillbringar stora delar av sina arbetsdagar – och journätter – i bilen.
En distriktsveterinärbil är alltid fullproppad med diverse verktyg, läkemedel och arbetskläder. Och har påfallande ofta en hund (veterinärens egen) som medpassagerare. Borde de inte ha en minibuss eller liknande istället? En personbil är bekvämare och smidigare än en minibuss, och dessutom är det lätt att komma åt alla grejer i Passaten - man kan ju nå dem både från sidodörrarna och bakluckan. Det tycker i alla fall veterinärerna i Stenungsund.
Distriktsveterinärerna i Stenungsund kör, i likhet med många andra distriktsveterinärstationer, dieseldrivna Volkswagen Passat-kombis. Bilarna är försedda med VW:s 4-cylindriga 2-litersdiesel och automatlåda – en synnerligen klok kombination med tanke på hur många mil bilarna rullar varje dag och hur enormt många kopplingsnedtrampningar som automatlådan sparar åt trötta veterinärben.
Vore man distriktsveterinär i Stenungsund, och finge man välja bil – så skulle valet falla på någon av de Passater med det lilla blåa emblemet ”R+” i fronten. Under huven på dessa bilar sitter VW:s största dieselfyra på 170 hästar och framsätena är osedvanligt bekväma sportsäten i skinn. Olyckligtvis betyder ”R+” också att bilens chassi är aningen sänkt, vilket är synnerligen opraktiskt om man snirklar fram på en gropig, krokig och dåligt plogad grusväg om vintern.
Låt oss hoppas att distriktsveterinärerna får fyrhjulsdrivna Passater nästa gång det är dags att byta bil…