Det handlar om hur landsbygdsprogrammet kan förbättras
Tvärtemot vad som stundtals har hävdats i debatten handlar min ESO-rapport inte om landsbygdsprogrammets vara eller icke-vara utan om hur programmet kan göras bättre och effektivare.
De centrala frågorna är vad samhället ska betala för och hur detta bör göras. Vad är då värt att betala för? Den grundläggande principen, som gäller för hela samhällsekonomin, är att samhället bör betala för sådant som är värdefullt men som marknaden misslyckas med att tillhandahålla. Det är svårt att få betalt för kollektiva nyttigheter och därför produceras dessa inte i tillräcklig stor utsträckning. Privata varor, där den som köper varan står för hela kostnaden och tillgodogör sig hela nyttan, levereras däremot utan problem av marknaden. Ersättningar för kollektiva nyttigheter är därför motiverade medan subventioner till privata varor i regel bara ställer till problem.
Det som avgör om ersättningen är ett effektivt styrmedel är om ny värdefull verksamhet genereras. Betalar man för sådant som ändå skulle ha gjorts därför att det är privatekonomiskt lönsamt eller på grund av andra stöd får betalningen ingen annan effekt än att överföra inkomsten till utföraren. Min kritik av programmet går ut på att många av ersättningarna inte genererar tillräckligt med nya aktiviteter, dvs. inte ger tillräckligt stora effekter. Exempelvis blir det inte så mycket mer nya investeringar av investeringsstöden eller så många fler hektar vall av vallstödet. Dessa åtgärder fungerar därför främst som ett inkomststöd.
Fan som läser bibeln är nog snällare mot texten än vad Lands ledare är mot min rapport. När jag kritiserar landsbygdsprogrammet för att vara ett inkomststöd är mitt mål inte att förvandla lantbrukarna till ett landsbygdsproletariat, vilket hävdas av ledarskribenten. Däremot anser jag att det är tveksamt att programmet till en del fungerar som ett inkomststöd. I stället rekommenderar jag att programmet bör användas till att betala för samhällsnyttig verksamhet som annars inte skulle komma till stånd, exempelvis att värna den biologiska mångfalden. Detta ger både ny sysselsättning och inkomster. Fler rekommendationer finns i rapporten. Läs den gärna!
När man årligen spenderar mer än två miljarder på stöd som motiveras med bevarandet av den biologiska mångfalden samtidigt som denna fortsätter att försämras kan man knappast slå sig för bröstet och hävda att allt är frid och fröjd. Här behövs både nytänkande och selektiva åtgärder, även om det leder till en ökad administration. Dessutom borde nya ersättningsformer prövas. Exempelvis kunde man pröva att betala för uppnått miljöresultat i stället för en massa ålägganden som lantbrukaren måste rätta sig efter. Lantbrukarnas kunskaper och miljöintresse kunde på så sätt tas till vara.
undefined