Djurbonden står där ofta ensam och möts av ständigt nya föreskrifter och branschregler och ska anpassa sig till dessa utan nämnvärd stöttning. Ska vi behålla vår svenska produktion krävs, förutom snabba åtgärder för att förbättra lönsamheten, ett nytänk där bondens syn på kommande förslag till regeländringar ses som viktiga. Som ett av alla exempel kan nämnas regeln om spaltbredd i svinboxar, som var förankrad via EU-direktiv och fanns med i föreskrift långt innan de skulle börja gälla. Debatten kom igång kort tid innan föreskriften trädde i kraft och frågan hanterades och löstes på ett förvånansvärt smidigt sätt - den gången.
Som jag ser det står svenskt lantbruk vid ett avgörande vägval, där vi antingen kan öka lönsamheten kortsiktigt genom att anpassa oss till övriga EU helt och hållet, eller att fortsätta ha ett jordbruk med ett unikt säkerhets- och kvalitetstänk på hållbara grunder, vilket även FN föreskriver som jordbrukets framtidsval globalt sett. Givetvis förordar jag att den svenska modellen bibehålls, men för att dagens djurproduktion ska kunna fortleva krävs snabba insatser för att kompensera lantbruksföretagen för kraftigt ökade kostnader.
Förutom att regelverket för lantbruket kan skilja sig mellan Sverige och övriga EU, så tillkommer även branschspecifika regler som kan vara nog så kostnadskrävande och krångliga. Som exempel kan nämnas GMO där jag ser med spänning på om LRF Mjölk kommer att säga nej, som sin föregångare Svensk Mjölk. EU säger ja, vilket gör ett inhemskt totalstopp svårhanterligt. Arla och Krav säger i nuläget nej med hänvisning till försiktighetsprincipen och den miljöpåverkan som odling av GMO-grödor ger. LRF säger inte nej till GMO i sin policy, men man lägger vikt vid lantbrukarnas och konsumenternas åsikter. En av mjölkböndernas största utgiftsposter är kraftfoder. Är det då rätt väg att tillåta billigare genmodifierad soja eller kan man hitta andra vägar för att för att minska kostnaden?
Själv är jag emot GMO och jag vet att många bönder och konsumenter har samma syn. Min önskan är att Landsbygdsdepartement tillsammans med LRF förankrar frågan i bonde- och konsumentled och gemensamt kommer fram till hållbara alternativ, till exempel stöd till inhemsk produktion av proteingrödor. Dessutom bör konsumentens val kunna underlättas av en tydlig märkning av livsmedlen. Sedan kan man fortsätta på den inslagna vägen och lyfta och förankra frågor på ett tidigt stadium, för att ge möjlighet till bönderna att med stolthet orka och vilja jobba vidare med sin djurhållning.
undefined