Jag var tvungen att läsa ordförandens krönika om debattklimat flera gånger. Problemen tycks visa att det råder stor brist på förmåga att skilja mellan sak och person. I ordförandens resonemang finns mycket som inte går ihop. Hela krönikan är oerhört tvetydig. Ett djupt personligt engagemang för en fråga, som krönikan inleds med, är sällan det rätta ingångsvärdet för en bra förtroendevald i ämnet. Redan där finns en stor risk att den djupt engagerade får svårt att skilja mellan sak och person. Djupt engagemang skapar även ofta brist på helhetssyn och distans.
Ordföranden menar också att debattklimatet får människor att undvika att ta förtroendeuppdrag och samtidigt skriver hon att de som blir kritiserade väljer att inte lyssna på den kritiske. Detta tolkar jag som ett personligt problem hos den enskilde mottagaren, att inte kunna urskilja budskap och än mindre på budskap och avsändare.
Att ordföranden sedan generellt gör sig till uttolkare om vad som är konstruktivt och vad som är att så split är att göra mottagaren till ensidig uttolkare av debatten. Kanske en Whistleblower behövs? Detta blir än märkligare, då det är allmänt känt att det interna debattklimatet inom LRF-organisationen är frostigt, centralistisk och strypt. Förmodligen vet även ordföranden om att till och med i de innersta och närmaste kretsarna råder mycket av vi och dom. Flera ”uppsatta” förtroendemän vittnar om det låga taket men tar inte debatten internt.
Jag efterlyser mer öppenhet och tolerans. Ska LRF klara dagens och framtidens utmaningar gäller det att vara frisinnad och modig. Omvärlden har kommit ikapp oss och kört om, att då sätta upp olika förhållningssätt om vad, hur och var saker får sägas och avfärda allt som inte är bekvämt är att försöka backa sig in i framtiden.
Det borde inte vara en överraskning för någon, utan snarare höra till sakens natur att klimatet hårdnar när hela branschen lider svåra kval med lönsamhet och ökat samhällstryck. Att då upprätta ett förhållningssätt som man inte ens håller själv är inte trovärdigt. Vi medlemmar har gett uppdrag i förtroende och några har axlat det, och dessutom skickat med mer än 200 miljoner per år för att ge bränsle till jobbet. Att då se ner på, och ibland hålla för öronen när kritiken tätnar är svagt! Eftersom båda ordföranden och jag passerat 50 så vet vi båda att det behövs förnyelse i leden. Framtidens hängivna ledare måste ges utrymme att växa, de behöver också höra att gamla ledare också haft fel och gjort fel. Öppna för det klimatet. Börja tala klarspråk om att vägen vi kom hit på, kanske är inte vägen fram. Släpp prestigen och därmed garden!
Denna uppmaning sänder jag till ordföranden, landets alla valberedningar och stämmoombud.
undefined