Hundarna känner lukten av barkborre
undefined
Redan i höstas började förfrågningarna strömma in till Mikael Johansson, Skövde.
– När det är epidemier skulle vi behöva vara många fler ekipage. Vi är tre, konstaterar han.
”Det är panik”
Förutom Mikael Johansson arbetar även Annette Johansson, Växjö och Tomas Gustafsson, Örnsköldsvik, med utbildade barkborrehundar.
– Det är panik i skogen. Bokningarna har mer än fördubblats. Vi märker en jätteskillnad, säger Annette Johansson.
Börjat träningen
Hundarnas arbete kan starta strax efter att barkborrarna har svärmat. Det brukar vanligtvis ske från mitten av maj till början av juni. Så här års har Mikael Johansson kört igång träningen för Frasse, 4 år, och Lias, 10 år.
Gömmer prover
Ute i granskogarna kring Varola gömmer han konstgjorda doftprover. Frasse är först ut. Han utrustas med en sändare och släpps ett hundratal meter från doftgömman. I full fart och med stort fokus söker han sig genom skogen.
– Som hundförare är det min uppgift att ge hunden rätt förutsättningar. Jag måste ha koll på hur vinden ligger, kunna läsa hunden, kunna läsa skogen och veta att vi håller oss på rätt fastighet, säger Mikael Johansson.
”Extremt träffsäkra”
Det dröjer knappt en minut innan Frasse markerar vid trädet där doftprovet har gömts.
– Hundarna är extremt träffsäkra. Skulle de möjligtvis ha missat något enstaka träd beror det på att vinden har snurrat konstigt, säger Mikael Johansson.
Belöningen avgörande
Frasse är ivrig att få sin belöning. Det är en gul tennisboll, som Mikael Johansson plockar fram ur fickan. Han kastar iväg den, Frasse leker en stund, blir klappad och får beröm.
– Man måste ha hundar som är mer intresserade av belöningen än av vilt, säger Mikael Johansson.
Bollgalna hundar
Klassiska brukshundsraser fungerar oftast bra, menar han. Frasse är en blandning av tollare, labrador och springer spaniel. Lias, som otåligt väntar i bilen, är renrasig tollare.
– De är bollgalna. Jag köper säckar med begagnade, gula tennisbollar från en tennisklubb. Det går åt en hel del.
Fakta: Så går sökningen till
Barkborrehundarna känner doften av granbarkborrens signalsubstanser, feromoner.
De utsöndras flera gånger under den månad som föräldradjuren stannar i trädet. Redan när hanarna anländer och borrar sig igenom barken sänder de ut de första doftsignalerna för att locka dit fler artfränder, vilket är nödvändigt för att angreppet ska lyckas. Direkt när feromonerna sänds ut känner barkborrehundarna angreppet.
Under de kommande veckorna skickas andra feromoner ut, bland annat för att locka dit honor och för att markera att trädet är fullt.
Efter att föräldragenerationen har lämnat granen för en andra svärmning i närheten, stannar doften kvar i någon eller några veckor, beroende på väderlek.
Vid försök har granbarkborrehundar känt feromoner på 180 meters avstånd.
Källa: Annette Johansson/Snifferdogs Sweden, Skogsstyrelsen
Söker i sick-sack
När Mikael Johansson är på uppdrag arbetar hundarna i skift, en timma i taget. Ekipaget söker igenom terrängen i slag, som i sicksack, för att kunna arbeta i rätt vindriktning. Beroende på angreppens omfattning och yttre förutsättningar kan de klara 8-10 hektar per timme.
– Är det något hundarna känner, som vi människor inte kan konkurrera med, är det höga angrepp, säger Mikael Johansson.
Letar på ovanliga ställen
En annan fördel enligt Mikael Johansson är att hundarna arbetar förutsättningslöst på ett sätt som människor inte gör. Vi letar där vi har lärt oss att granbarkborren gärna angriper och riskerar då att missa exempelvis ett utbrott i en klunga mitt inne i skogen.
– Hundar har inga förutfattade meningar. De letar där vi aldrig skulle titta.
Tufft jobb
Att söka igenom en skog är ett tufft fysiskt arbete både för hund och för hundförare. Det är ofta varmt och kan vara fullt av myggor. Hundarna jobbar 4-5 dagar per vecka under säsongen, som sträcker sig från mitten av maj och in i september om sommaren är varm.
– Det viktiga är att hela kedjan fungerar när vi har sökt. Att skogsägaren snabbt avverkar och transporterar ut virket ur skogen.