Gamla synder bakom dagens griskris

Vi har genom åren berättat om utslaktning av suggor, om slaktsvinsstallar som fått stå tomma och om bönder som gett upp i prispressen. Det började svaja ordentligt några år efter EU-inträdet.

Men dagens kris i branschen är sannolikt den djupaste och allvarligaste hittills. Nu står stora, välinvesterade och effektiva grisgårdar utan kontrakt. Ägarna tvingas stå med mössan i hand inför slakteriet, paniken och rädslan breder ut sig.

Tyvärr är nog det vi ser ett resultat av gamla synder. Bakom tullmurar i regleringsekonomin hade föreningsslakten kunnat skapa marknadsdominans, de privata konkurrenterna var små och ofarliga. Men det stolta Scan var illa rustat för en fri marknad.

Visserligen fanns en stark tro på den svenska modellens förträfflighet i branschen åren kring EU-inträdet. Svenskt lantbruk skulle erövra Europa med sina rena varor från en miljö- och djurvänlig produktion.

Hans Jonsson, LRF-bas vid EU-inträdet, upprepade ofta de här orden i sina tal:

– Varje europeiskt hotell med självaktning kommer att vilja servera svenska, salmonellafria ägg på frukostbordet.

Så blev det inte. Det är förstås lätt att vara efterklok. Jag trodde också på de här möjligheterna, där jag satt på stämmornas åhörarbänk.

Men Scan var upptaget av fusioner, strukturförändringar och interna strider när den europeiska konkurrensen brakade in över oss. Det gick illa. Och när det sargade Scan senare såldes till Finland var det över med svensk slakterikooperation. Med kooperationen försvann mottagningsplikten. Nu är det köparens iskalla marknad. Och det talas om 1930-tal på nytt.

Kanske måste köttbönderna börja om på nytt och organisera sig mot marknaden. Det krävs också tydliga politiska besked. Den svenska modellen har skapats av politiker, inte bara av branschen. Nu är det dags att ta ansvar för den. En nationell strategi för matproduktionen behövs. Inte bara landsbygdsminister Eskil Erlandsson utan hela regeringen bör bekänna färg.