Kanske är inte beteskravet avgörande för det bristande intresset för att bygga nya lagårdar. Och för många mjölkbönder är det självklart att korna ska ut på bete. Men beteskravet är en av många regler som innebär att den svenske mjölkbonden har en krångligare tillvaro än kolleger i omvärlden. Inte minst då kornas betesgång i föreskrifterna utfärdade av jordbruksverket omges av detaljregleringar och datumexercis.
Är det exempelvis så att sommarsäsongen är en månad längre i Halland än den är i Kalmar län? Eller har Dalarna en väsentligt kortare sommar än Värmland? Ja, så är det i alla fall i myndighetens värld, eftersom kor i Halland ska beta fyra månader medan det i Småland räcker med tre och i Dalarna och norrut med två månader.
Nej, de gränsdragningarna har nog snarare sin grund i ett byråkratiskt behov av att utfärda regler än i verkligheten. Det är egentligen märkligt att de har kunnat leva kvar så länge. Anmärkningsvärt är också att exakt samma regler gäller för kor som hålls i lösdrift som för de uppbundna korna.
Nu ifrågasätter LRF Mjölk reglerna för betesgång, vilket vi berättar om på annan plats i den här tidningen. Bland annat föreslår man ett minimikrav på 2 månaders betesgång för hela landet, därutöver ska mjölkbonden själv kunna avgöra om det är lämpligt att släppa ut korna. Det är ett förnuftigt krav och det känns befriande att LRF Mjölk nu på allvar tar tag i betesfrågan.
Omvärlden har förändrats sedan djurskyddslagen kom till. En svensk Arla-bonde får i dag samma mjölkpris som kolleger i England och Tyskland. Och ersättning för mervärdet kor på bete utgår inte från mejeriet, eftersom det är ett lagkrav. Ska svensk mjölkproduktion ha en chans att konkurrera måste det bli enklare att vara mjölkbonde i Sverige.