Brandflyget håller koll på skogsbränder

Ganska snart står det klart att det verkligen handlar om en brand utanför Fredrika i södra Västerbotten. Sören Bergmark avvaktar med att larma SOS-Alarm i Luleå.

– Det kan handla om en hyggesbränning som något skogsbolag genomför. Vi söker oss närmare för att se om det finns folk på backen, i så fall har de kontroll på branden, berättar han via hörlurarna.

Med sträckta halsar försöker vi syna marken som skymtar i röken.

– Jo, titta! Där är det en helikopter som just landar. Det är tveklöst en hyggesbränning. Bra, då kan vi fortsätta, säger Sören Bergmark.

Han säger att brandflyget inte alltid får veta i förväg att det ska hyggesbrännas, det klickar i informationen mellan bolagen och SOS ibland.

– Därför får vi kolla all rök. Det kan ju förefalla lite våghalsigt att tutta på för en bränning när det är så varmt och torrt nu. Jag har ifrågasatt det men bränningsspecialisterna vill ha det torrt, annars får de ju inte fart på elden som görs av naturvårdsskäl eller som markberedning.

Ulf Ericsson och Sören Bergmark är två av landets brandflygare som gör en viktig insats för samhället och skogsbruket, särskilt en sådan här sommar med närmast tropikvärme.

– Ja, vi är i samhällets tjänst och kan minimera skador och kostnader. Vi borde vara flyghjältar för skogsägarna, säger Ulf Ericsson, med ett stort leende

De två, som släppt in Skogslands reporter i det enmotoriga Piper-planet, tillhör Skellefteå Motorflygklubb. Tillsammans med Lyckseles och Vilhelminas klubbar flyger de två slingor en eller två gånger per dag när risken för brand är stor. I Västerbotten är det drygt ett 20-tal flygare som turas om att syna skogarna från ovan.

– Varje morgon vid 8-tiden ringer vi insatsledaren för länets Räddningstjänst som bestämmer om vi ska flyga. Som det sett ut den senaste tiden har det ofta blivit två flygningar på båda slingorna varje dag, berättar Sören Bergmark, som är ordförande i Skellefteklubben och huvudansvarig för länets brandflyg.

Han berättar att han flugit brandflyg sedan 90-talet då han fick certifikat, med avbrott för några år på 2000-talet.

– Staten tyckte att det var skogsnäringens sak att ordna brandflyg men det blev inte mycket av det. Efter storbranden i Bodträskfors i Norrbotten 2006 blev det aktuellt igen och sedan 2011 har vi haft kontrakt med staten varje år.

Förutom en viktig samhällsfunktion är brandflyget en bra inkomstkälla för landets flygklubbar.

– Klubben får ett par tusen i timmen för plankostnader och arbetsinsats, dessutom får vi dra av skattedelen på bränslet. Vi piloter är medlemmar i klubbarna och ställer upp ideellt, det vi får är kostnadsfria flygtimmar vilket är bra för certifikatet. Vi har väl gjort cirka 150 timmar hittills i år.

De två fasta brandflygsslingorna i Västerbotten tar cirka tre timmar och täcker en stor del av länet. Med jämna mellanrum lämnar piloten Ulf ordinarie slingan och gör en ”360-runda”, det fungerar som extrakoll åt alla håll. Sedan styr han in mot ordinarie rutt och fortsätter på cirka 3 000 fots höjd, cirka 1 000 meter.

I slutet av vår slinga konstaterar de två piloterna att det blev en behaglig och lugn flygrunda.

– Skönt att slippa bränder. I de fallen kan vi få ligga kvar rätt länge för att hjälpa räddningstjänsten att hitta fram till branden. Även om vi ger exakta positionen via GPS kan det vara svårt att hitta i skogen. Uppifrån kan vi se lämpliga vägar och även tipsa om närmaste ställe där de kan ta vatten för släckning, säger Sören Bergmark.

Enlig Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har alla län utom Skåne och Stockholm, samt delar av Halland, ansökt om att få bedriva skogsbrandbevakning med flyg. Länsstyrelserna har ansvaret och lägger upp omfattningen av bevakningen utifrån MSBs riktlinjer och lokala förutsättningar.

Enligt Lars-Gunnar Strandberg, MSBs expert på naturolyckor, är det för tidigt att säga hur mycket staten kommer att satsa på brandflyg i år. Under den betydligt svalare fjolårssommaren satsade staten 6 miljoner kronor på brandbevakning från luften.