Jag har insett att den svenske mjölkbonden är utsatt för en internationell konkurrens med skillnaden att mjölkbonden oftast driver företaget med enbart några få anställda.
På den internationella marknaden påverkas mjölkbonden av valutaeffekter och måste konkurrera med länder som bland annat har lägre arbetskraftskostnader och skattefördelar. De flesta mindre svenska företag verkar inte under denna globala konkurrenssituation.
För att kunna hävda sig i denna konkurrensutsatta ekonomi och utveckla sitt jordbruksföretag har många mjölkbönder investerat i modern teknik. Investeringar som kostat många miljoner, pengar som bonden har varit tvungen att låna.
Normalt sett tar det flera år innan en investering i mjölkutrustning visar ett positivt kassaflöde vilket delvis beror på normal inflation. Men de investeringar som gjorts under senare år har inte fått hjälp av inflationen samtidigt som mjölkpriserna fluktuerat våldsamt.
Jag har förstått att mjölkbonden länge haft problem med lönsamheten vilket naturligtvis slår mot bondens förmåga att betala räntor och amorteringar. Här kan man fråga sig om inte rådgivare och kreditgivare borde ha funderat över det rimliga i att låta enskilda företagare, som är personligt ansvariga för krediten, skuldsätta sig med så pass stora belopp som 15-20 miljoner kronor.
För ett vanligt företag skulle det vara näst intill omöjligt att få en finansiering på denna nivå under dessa förutsättningar. Skillnaden är att bonden äger en fastighet som kunnat pantsättas och därmed uppfyllt kraven för att få en kredit.
Här har man dock enligt mitt synsätt och med facit i hand fokuserat för mycket på pantens värde och mindre på kontroll av kassaflöde och återbetalningsförmåga. Ett flertal av dessa finansieringar av mjölkutrustning och ladugårdar hade aldrig kommit till stånd om större fokus hade lagts på kassaflödet vid kreditprövningen.
Många aktörer inklusive bonden har fattat felaktiga beslut men tyvärr är det nu bonden som får betala för mångas misstag.
undefined
Rekronstruktör, Ackordcentralen.