I höstas surade Per Emgardsson över att regionhuvudstaden slukade hans bränsleskattepengar medan han och grannarna fick kryssa runt bland länsvägens potthål. En utredning från Trafikanalys visar att han hade mer rätt än han trodde.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Kryssar i höstmörkret mellan länsvägens potthål, och gubbgnäller över att vi bilister på vischan subventionerar väglyx i stan. Ett varken nyskapande eller unikt gnäll.
Men myndigheten Trafikanalys har räknat på vad en kilometers körning på landsväg eller stadsgata kostar i form av miljö- och vägskador. Enbart utsläpp av koldioxid och andra avgaser, vägslitage, snöröjning, olyckor och buller ingick. Kostnaden ställdes sedan mot vad staten fick in på energi och koldioxidskatt.
Det visade sig att på landsbygden gör både bensin- och dieselbilar mer än rätt för sig. De betalar betydligt mer i energi- och koldioxidskatter än vad miljö- och vägskadorna kostar. I snitt ger de statskassan sådär en femtioöring per mil i bidrag.
I stan är det tvärt om. Där drabbas många fler människor av bilismens nackdelar, så energi- och koldioxidskatterna förslår inte på långt när att betala de miljöskador och olycksrisker en extra kilometer stadskörning orsakar. Stadsbilisten blir i stället skyldig 0,5-1,5 kronor per mil.
Det mesta av miljö- och olyckskostnaderna på landsväg står koldioxidutsläppen för. Koldioxidpriset är politiskt satt till 1:14 kronor per kilo koldioxid. Med dyrare koldioxid blir även landsvägsbilisterna tärande.
Men i dagsläget hade gubbgnället bland potthålen visst fog för sig.
