Är det någon idé att inventera skadorna som älgen orsakar?

Man menar att ”kopplingen mellan älgstammens storlek och andelen skador är svag eller obefintlig". Som bevis för detta sägs att skadorna i Västerbotten ökat, samtidigt som älgstammen minskat. Författarna är fel ute såväl vad gäller sambanden älgstam/skador som slutsatserna från Västerbotten.

Generellt gäller att skadorna är en direkt funktion av älgstammens storlek och fodertillgången. Finns rikligt med foder blir skadorna små; det omvända gäller om det råder brist på foder. Geografiskt varierar skadenivån väsentligt, även mellan närliggande bestånd. Av den nya ÄBIN-redovisningen – där data redovisas för varje mätområde – framgår detta tydligt. För att få en korrekt bild av skadeläget krävs ett stort antal provområden där ÄBIN-värdet utmynnar i den genomsnittliga skadenivån för hela området. Samtliga data som Skogsstyrelsen redovisat uppfyller kriterierna för god kvalitet.

Observationen att betesskadorna ökar, fast älgstammen minskar, gäller även i Västernorrland och är bekymmersam. Problemet är däremot inte ett metodiskt/statistiskt fel utan en sorglig biologisk realitet. Det är sannolikt bilden av ett ekosystem på väg att kollapsa!

Vid ett system i balans, det vill säga där betestrycket är måttligt, förmår foderväxterna att reparera vinterbetningen under sommaren så att matbordet är dukat på nytt nästa vinter. Extremt hårt betade plantor klarar däremot inte reparationsarbetet – de dör. Denna foderförlust är mycket stor och sker snabbt. Förloppet går snabbare än reduktionen av älgstammen, därför ökar skadorna. Detta är den rimliga förklaringen till kombinationen av minskande älgstam och högre skadenivåer. Fodertillgången håller på att kollapsa och därmed älgstammen!

I Västernorrlands kustområde, där jag jagar, är så fallet. Fleråriga observationer av betesskadornas karaktär och älgstammens utveckling under de senaste åren leder till denna slutsats.

Trist nog är det inte möjligt att lösa problemet genom att öka fodertillgången. Fodervolymer skapade på ”konstlat” sätt är marginella i förhållande till det som med automatik ligger inbyggt i det ordinära trakthyggesbruket.

Inom vårt jaktområde har markägarna/jägarna ändå genomfört ett flerårigt projekt med denna inriktning, och också utvärderat insatserna. I en mening blev resultatet bra: vi vann den tävling i ”foderskapande åtgärder” som Jägarförbundet arrangerade.

Trots de små effekterna fortsätter vi med åtgärderna – ett viktigt syfte är att påverka omgivningen att göra detsamma. En blygsam enskild insats blir inte alldeles betydelselös om den växlas upp i större skala. Det största värdet ligger i den utbildningseffekt som fås genom att markägare/jägare får upp ögonen för problematiken – då kan vi bli duktigare på att skapa bättre biotoper för alla arter, såväl växter som djur.

Det samlade kunskapsläget är entydigt: en minskning av nuvarande skadeläge kräver en mycket stark reduktion av älgstammen! Vi kan välja om minskningen ska ske genom jakt, eller genom att låta naturen ha sin gång. Det förstnämnda är att föredra ur såväl ett skogligt som jaktligt perspektiv.

undefined