Angelica lyckades viska en fråga till pappa
xx
Byanätet, avsnitt 3:
Det blev tyst. Angelicas längtan efter lättnad blev en vild iver.
Nu så. Hjälp!
Vi är här.
Pappa Arne väste, Angelica svepte tungan över torra läppar. Inte heller hennes stämband lydde. Nya steg. Ny paus. Gestalten kom i sikte, gråmurrig och gänglig.
En älg. En kviga.
Djuret stillnade, som om det ville visa upp sig. Det blinkade trankilt. Mulen rördes ryckigt: fick vittring.
Älgkvigan gjorde ett tvärt, ändå ledigt kast inåt röjningens kant. Som när en aktris lämnar scenen. Knastrande, bortdöende steg.
undefined
Ja, hon och pappa Arne borde ha talat ut tidigare när de kunde. Hon skulle ha berättat om sitt gamla skrälle, om hur hon och den karlen pratat om att flytta ihop men att veckorna och månaderna tyckts rinna undan för snabbt. Och om nu det där skrället hade varit lite väl gammal redan när Angelica träffade honom hade han åldrats snabbt medan hon funderade, till den milda grad att det med ens tyckts försent.
Och pappa Arne skulle ha talat ut, förklarat att hon gärna fick sälja skiten när han inte längre fanns kvar, utom till en viss figur som han aldrig kommit överens med, du vet vem jag menar.
Hon skulle säga förlåt att jag alltid varit så omöjlig. Det är ingen fara, skulle pappa ha svarat.
Det hade varit vackert. Det hade varit skönt att ha gjort.
undefined
Angelica lyckades viska en fråga om det till pappa. Inget svar. Vinden repade genom granskogen som en hand river i en kalufs. Hon hackade tänder, det gjorde det svårt att höra om pappa Arne andades. Hon kunde inte se om han rörde sig.
Ingen känsel kvar i bröstet eller i magen mot marken. Till och med ryggens värk började kännas invand. Inte längre oresonlig och skrämmande utan tjatigt tung. Löd inte något ordspråk att vanan bryter udden av både nöjet och plågan. Hade mamma Zoé sagt det? Mammas brytning hade varit avmätt och nasal. Den tonen blev lite svårare att komma ihåg för varje gång Angelica tänkte på den. Det gällde att hushålla med minnena.
Medvetandet började beskedligt avta. Angelica var knappast arg nu. Inte på pappa Arne. Inte på olyckan. Inte på byanätet.
Allt var väl bara så som skulle bli. Det var synd att hon inte skrivit något vitt arkiv eller vad det hette. Därför skulle väl hennes grav bli i Eskilstuna där hon råkade bo. Fastän nu när hon tänkte på det ville hon begravas här i Västmanland.
undefined
Räddaren hälsade på några veckor senare, på Centrallasarettet i Västerås. En ung liten man med vackert skägg på runda kinder, rutig otidsenlig jazzhatt nertryckt över tidigt gråsprängt tjockt hår. Knubbiga händer med smala fingrar, långa tvärklippta naglar.
När räddningstjänstens bandare med kran lyfte tallen andades Angelica ännu stabilt. Pappa Arne var stel och kall.
Hon låg fortfarande i gipsvagga i Västerås när han begravdes. Kanske lika bra, sa hon sig varje gång hon kom att tänka på det. Pappa Arne fick förstås ligga i familjegraven. Begravningsentreprenören sade att de flesta numera valde kremering och urnsättning, om den avlidna ännu i livet inte angett annat.
Angelica sa nej, hon var säker på att pappa Arne inte velat brännas till intet och ändå bli fast i en kruka. Han hade föredragit att förmultna naturligt och uppgå i sin jord.
undefined
Men även när allt läkt var rörelseförmågan klen. Hon hörde att LRF:s medlemstidning gjorde en artikel, om att olycksförsäkringarna inte gällde arbete under de premisser som pappa Arne och hon begett sig ut på.
Länge kunde hon bara gå tjugo steg på kryckor, om hon ätit bra med smärtstillande och tog mera sådant dygnet efter promenaden. Hennes permobil stod under en låsbar huv vid porten. Lägenheten gick att handikappanpassa, hon höll hårt i den. Hyran sved varje månad.
Hon delade inte upp tiden i månader eller år längre. Hon var tvungen att göra den ungefärlig, till timmar eller minuter. Sakta utvidgades räckvidden, hennes territorium.
Tio meter. Tjugo meter. Trettio.
Livet med skadorna rymde konstigt nog ett stort lugn. För nu fanns massor av något som hon saknat medan hon var frisk: tid.
Tid att vänta ut den fruktansvärda, ändå invanda värken eller tabletternas klena lättnad. För att ta ännu några små fjät. Gångstilen var knyckig, ansträngd. Om hon råkade se sin spegelbild när hon gick blev hon ilsket bedrövad av hur hon linkade fram, en till synes tillgjord hälta.
Förr hade hon bara blivit sjukpensionär. Nu visste hon hur det skulle bli. Men kunde inte göra mer än att ignorera det som en friskförklarad cancerpatient inväntar de onda cellernas återkomst.
Tre år efter olyckan utförsäkrades hon. Något jobb hade hon inte kvar, kunde inte få, skulle inte klara. Värken höll henne vaken om nätterna och svag om dagarna.
Hon kunde ha sålt gården och levt upp de pengarna, fastigheten var i stort sett skuldfri. Men hon gjorde tvärtom. Sa upp lägenheten. Lät forsla permobilen och dess uppfällbara lilla garage hem till gården.
Arrendet gav tre tusen om året. Det var lättare att snåla med mat och el här, i en mera bondsk fattigdom. Mörka kvällar för att spara på lyset. Alla andra byns permanentboenden hade gemensamt lyckats skaffa fiberanslutning, men att hon nu skulle låta göra det enkom till sin gård skulle kosta minst det dubbla, alltså runt fyrtio tusen. Det hade hon inte råd med. Allt fick bara vara, det orenoverade badrummet med mamma Zoés bidé, pappa Arnes avställda pickup i carporten.
Nu skulle Angelica åldras till ett original i ett ruckel. Med en mikroekonomi utanför systemet. Byteshandel, tjänster och gentjänster. Lån och gåvor.
Ibland verkade avfolkningen ha tappat sugen. Vintrarna var värst ifråga om folktomhet, om somrarna brukade hon växla några ord med sommarhusens olika nya ägare.
Skogen omringade gården som väggarna reser sig runt en brunns botten. Klara dagar var här bara Västmanland. Blå himmel, grön gran. Klara dagar kunde Angelica intala sig att hon trots allt inte saknade mycket. Men en vettig uppkoppling hade varit kul.
En dag hälsade Magda på, Joakim Brodds fru.
Artighetsfraserna gick i rundgång. Besökaren drog ut på samtalet, som om något svårt skulle fram. Angelica begrep inte varför denna tjusiga människa satt här hos en sliten invalid. Det var dags för tabletter och middagsvila. Smärtorna skar snett igenom Angelica som om hon fortfarande var under en gudförbannad tall i ledningsgatan för byanätet.
Och äntligen lyckades Magda Brodd klämma ur sig vad hon verkligen ville berätta. Att hon pratat med alla de andra i byn, och bestämt med dem att gå ihop om en sak.
undefined
Läs även del 2: