Sedan 2012 gäller en ny modell för svensk älgförvaltning. Den innebär bland annat att markägare och jägare ska arbeta fram förslag till länsstyrelsen om mål för avskjutningen. Förslagen klubbas i en förvaltningsgrupp där markägarna har utslagsröst om de inte kommer överens med jägarna. Så var det när Sydöstra Västerbotten i våras föreslog avskjutningsmålet på 3 000 älgar under 2014 jämfört med 2 500 året innan. Oenigheten gjorde att länsstyrelsen nobbade förslaget, vilket har gjort berörda markägare, men även jägare, upprörda.
– Det här innebär ju att länsstyrelsen anser att det är viktigare att undvika intressekonflikter än att reglera viltstam och betesskador. Men systemet bygger på att det i grunden finns en intressekonflikt mellan markägare och jägare där oenighet ibland uppstår. Markägarna, som tar störst risk, har därför utslagsröst. Nu upplever båda parter att länsstyrelsen inte lyssnar på dem, säger Michael Karlsson som är markägarrepresentant och ordförande i förvaltningsgruppen för Sydöstra Västerbotten.
Björn Jonsson, chef för naturvårdsenheten på länsstyrelsen i Västerbotten, säger att myndigheten har godkänt fyra av fem förvaltningsplaner i länet. Men eftersom markägarna och jägarna i Sydöstra Västerbotten inte var överens om hur man skulle beräkna älgstammens storlek gjordes en särskild granskning av deras förslag.
– Det visade sig då att det byggde på markägarnas egna beräkningar, inte på de objektiva beräkningar som finns att tillgå och som alla är överens om att vi ska använda. Men hade förvaltningsgruppen varit enig om förslaget hade vi aldrig gått in och petat i det, säger Björn Jonsson.
undefined
– Vi har sagt att de måste vara överens om beräkningen av älgstammens storlek, den måste vara objektiv och transparent. Hade gruppen varit oense om något annat hade vi inte haft några synpunkter, säger Björn Jonsson.
Enligt Michael Karlsson utgår förvaltningsgruppen alltid från de objektiva beräkningarna. Men den väger också in de lokala skötselområdenas bedömningar av stammens storlek och resultat från Skogsstyrelsens älgbetesinventering (ÄBIN), hävdar han.
– Det gör vi för att vi inte vill tro blint på ett redan färdigt, teoretiskt framräknat, sifferunderlag. Skulle vi göra det så skulle vi ju inte fylla någon funktion alls i det här arbetet. Grundproblemet är att länsstyrelsen inte litar på våra bedömningar, säger Michael Karlsson.