Agera för att rädda tallskogen, Eskil Erlandsson!
Den svenska tallungskogen är i dag ett enda stort svar på vad älgen har åstadkommit. Ett mer relevant svar går inte att få. 35–40 års älgskador i tallskogen har nu ackumulerats.
De skador som förorsakades under 1970-talet och framåt lever fortfarande kvar. Förlusterna och kostnaderna för skogsägarna och folkhushållet är årligen flera miljarder. Förlusterna för samhället är tiofalt större. Tiotusentals jobb går förlorade och tiotusentals miljarder i produktionsvärden och exportintäkter för samhället försvinner.
Sågverk läggs ner på grund av virkesbrist men ingen tycks inse att älgen har sin mule med i spelet. Det värde älgen tillför folkhushållet är ungefär 75 procent av vad den förorsakar i direkta kostnader i samband med trafikolyckor.
Tallungskogarna äts upp. Älgstammen ska anpassas till tillgången på föda, är honnörsordet. Skogsägarna har handlat rationellt. De har planterat 95 procent gran och 5 procent tall där förhållandet borde vara det motsatta. Men vad göra när tallen äts upp?
Nu ska rådas bot på detta. Mata älgen, är budskapet. Plantera mer tall så får älgen mer mat och då minskar skadorna.
Nu ska forskas. Sätt upp stängsel så får vi om 30–40 år jämföra instängslad skog med skog där älgen haft fritt tillträde. Då vet vi vad älgen kostar och vi kan få råd om hur anpassningen ska gå till. Att en hel skogsgeneration av tall har gått till spillo under tiden spelar väl ingen roll. Älgkramarna har lyckats hålla pseudodebatten i gång ytterligare en mansålder. Uppmärksamheten har vänts från det verkliga problemet och den enda realistiska lösningen.
Den enda lösning som kan ge svar på hur mycket älg våra skogar tål är: Sänk älgstammen till en fjärdedel av dagens och våra skogar kommer åter att bli skogar. Efter några årtionden när skogen återhämtat sig kan vi börja öka älgstammen till dess vi ser att skadorna åter börjar komma. Då vet vi hur anpassningen ska vara.
Vildsvinen gör skador och nu ropar man på åtgärder. Förbjud matning, inför skottpengar. Ja, till och med utrotning har nämnts. Detta är en situation som jag hoppas inte ska behöva inträffa när det gäller älgen.
När ska någon ansvarskännande, kanske landsbygdsministern, kanske näringsministern, kanske miljöministern, stå upp och ta itu med älgproblemet? Ska landsbygdsministern gå till historien tillsammans med den svenska kvalitetsfuran eller ska han i sinnebilden bli den stolta fura som går till historien som den som räddade den svenska furuskogen? Ska han ge skogsriket ett innehåll till glädje för våra efterkommande?
undefined