Över en helg i maj 1991 samlas skogens lodenrocksklädda makthavare till överläggningar i Tällberg. Ämne för sammankomsten är ett enda – bildandet av ett nytt branschforskningsinstitut. Året efter blir jag utsedd till VD för Skogforsk, en sammanslagning av Forskningsstiftelsen Skogsarbeten och Institutet för Skogsförbättring.
Det är kärva tider. Man vänder på stenar för ytterligare kostnadsbesparingar. De mer pessimistiskt lagda anser att drivningens mekanisering nått vägs ände, varför vi måste hitta andra vägar framåt. Som att effektivisera skogsvården, virkesutnyttjandet och virkesflödena. En stark opinion kritiserar skogsbrukets massaker på den biologiska mångfalden. En skogspolitisk utredning har just tillsatts, med direktiven att bland annat lyfta fram skogens miljövärden. Sverige knackar på dörren för EU-medlemskap. Såväl forskning som industri blir alltmer global.
Med den spelplanen beslutar herrarna att med befintliga Skogsarbeten och Skogsförbättring som bas skapa det nya forskningsinstitutet Skogforsk, som ges vidgade och delvis nya uppgifter. Förutom tidigare kärnområden som skogsträdsförädling och driftsystem ska man nu också ta sig an råvaruutnyttjande och miljöfrågor. Ett klokt beslut, som det senare skulle komma att visa sig. Huruvida det var klokt att utse undertecknad till institutets chef, kan måhända diskuteras.
Men för att klara omstruktureringen inom en oförändrad budgetram, skärs bland annat den skogstekniska forskningsdelen ner betydligt. Samtidigt ställer skogsfakulteten vid SLU om sin forskning, vilket bland annat innebär att institutionen för skogsteknik minskas från över hundra till ett tiotal forskare. Den dramatiska reduktionen av skogsteknisk forskningskapacitet får den legendariske skogsteknikprofessorn Ivar Samset i Norge att i förtroende mena att Sverige slår in på en farlig väg som kommer att straffa sig på sikt. Orsakerna må diskuteras, men den gode professorn blev sannspådd såtillvida att tio år senare börjar produktiviteten i svenskt skogsbruk att avta för första gången på mycket länge.
Som VD för en forskningsorganisation gäller det att hänga hyfsat med vad som händer i forskarvärlden, såväl på hemmaplan som internationellt. Under 1990-talet kunde man knappt bevista en enda konferens någonstans, utan att det bärande mantrat var certifiering, biodiversitet, kriterier och indikatorer. Roade mig med att när miljöpulsen slog som hårdast ta en titt på sagda fakultets forskningsbudget. Och fann att mer än hälften av pengarna gick till miljörelaterade projekt.
Inget fel att satsa på miljöfrågor, tvärtom. Men vad gäller klassiska skogliga forskningsfält som teknik, produktion, uppskattning, skötsel, genetik och ekonomi, som då fick stryka på foten, betraktar jag 1990-talet närmast som ett förlorat decennium. Där vi tappade kompetens, mark och tempo som tar lång tid att återerövra.
Strömningarna i tiden manifesterades genom den nya Skogsvårdslagen med de två jämställda målen produktion och miljö, genom miljöcertifieringssystem och myndiga sektorsmål. Skogsbruket bytte skepnad. För den som fostrats i en äldre skola kunde det synas förunderligt att plötsligt tycktes gamla kunskaper som att knäckesjuka värdväxlar med asp och att barkborrar föryngrar sig i kvarlämnat virke, inte längre hade relevans. Och att ett par skogsmannagenerationer ägnat sina livsgärningar åt att restaurera blädningsepokens gröna lögner verkade ha förbigått mången kontinuitetsskogsivrare.
Om skogsteknisk FoU tog time out, så skedde en omvälvande teknikutveckling inom andra områden. 1993 besökte jag och en kollega professor Bill Stuart vid Virginia Polytechnic Institute i Blacksburg, USA. En institution som vi hade ett långvarigt och nära samarbete med. Väl på hans kontor ville den mångkunnige Bill gärna demonstrera sin nya PC. En 17-tummare med svart skärmbild och liten vit text.
Den här, sade Bill, är uppkopplad mot något som kallas World Wide Web. Med den kan man kommunicera i realtid över hela jordklotet med andra som har motsvarande grejor och är anslutna till nätverket. Vi provade med en uppkopplad kompis i Washington DC. Och fick omgående svar. Till skillnad från en svensk minister som något år senare dömde ut tekniken som en dagslända, såg vi och många andra potentialen. Inte långt därefter hade också Skogforsk sin första surfdator. Resten är, som man säger, historia.
Under mina fyrtio yrkesår förbleknar det mesta jämfört med den hisnande utvecklingen inom informations- och kommunikationsteknologi jämte genetik. Kvantumsprång som egentligen revolutionerat mänsklighetens förutsättningar för sin existens. Inklusive för oss, som strävar framåt i det skogliga ekosystemet.