Eventets huvudnummer var lanseringen av ansatsen ”hyggesanalys”. Till skillnad från rådande storskaliga och schabloniserade föryngringsmetoder förevisades här exempel på anpassning av markberedning och trädslagsval till objektets naturgivna förutsättningar. Till och med att det kunde ha sina poänger att lämna grova gamla träd (”resar”), ridåer längs bäckar och kring surdråg, trädgrupper på ekonomiska impediment, med mera.
Många av deltagarna på exkursionen nickade instämmande, andra höjde på ögonbrynen med tvivlande min. Skogsstyrelsens GD höjde medhavd Skogsvårdslag mot skyn och menade barskt: ”Mina herrar, vad vi här ser innebär att ni på en rad punkter brutit mot vad som sägs i detta blåa häfte”. Likväl föll konceptet i god jord. Andra praktiker och forskare hakade på. Snart var det vidgade begreppet ”ståndortsanpassning” på modet i hela Skogssverige. Inte minst genom professor Jan-Erik Lundmarks landsomfattande och passionerade utbildningsdrive i ståndortskartering. Ett paradigmskifte hade skett.
Mitt i denna omsvängning av skogsskötseln växte nya orosmoln på himlen. En hotfull och till synes oförklarlig skogsdöd bredde ut sig i Centraleuropa. Och svenska forskare förutsåg att inom några decennier skulle farsoten ta kål också på alla våra skogar. För såvitt man inte fick rejäla anslag för att forska på orsakerna. Så det fick man. Men skogsdöden kom av sig ändå. Fortfarande något av ett mysterium. Topptorka (”sub top dying”) i medelålders granbestånd, liksom omfattande förekomst av stamsprickor på välväxande gran i södra Sverige var andra epidemier som kom och gick. Av mer eller mindre säkerställda anledningar. Den iskalla sommaren 1987 visste en namnkunnig vetenskapare berätta att nu hade ett klimatskifte inträtt och norra Sverige skulle inom kort läggas under permafrost.
1983 återvände jag till Skogsarbeten efter en åttaårig sejour i Hälsingland. Så här långt hade skogsgödslingen väsentligen undandragit sig omvärldens kritiska blickar. En lönsam åtgärd om den utförs rätt och med god precision. Vid den tiden hade vi fått nys om att man på Nya Zeeland utvecklat ett system för precisionsnavigering med helikopter - Flying Flagman. Intressant, kunde kanske vara något för oss. Sagt och gjort. En ansenlig summa pengar söktes och erhölls från SSFf (den så kallade gödslingsfonden, sedermera avvecklad). Pilot, gödselspridare, navigeringsutrustning med transpondrar och allt hyrdes in från Down Under.
Omfattande tester här hemma visade att tekniken för all del fungerade. Om än bökig att hantera och därmed dyr i drift. När utvärderingar och analyser väl var utförda, kunde man läsa nyheter om något som kallades GPS, ett satellitbaserat globalt navigeringssystem som den amerikanska militären börjat göra tillgängligt för allmänt bruk. Vi tackade nej till Flagman och investerade istället i en första generationens GPS-utrustning. Emellanåt har man fattat rätt beslut.
Den tekniska utvecklingen i skogsbruket har varit av fundamental vikt för näringens konkurrenskraft och överlevnad. Under det teknikglada 1970-talet kom helmekaniserade driftsystem baserade på fällare/läggare, kvistare/kapare och skotare att dominera i slutavverkning. Men i Botsmark klurar Alf Johansson ut att det borde gå att sammanföra fällning och upparbetning på en och samma basmaskin. Den första svenska tvågreppsskördaren såg dagens ljus.
Under 1980-talet tar tvågrepparna helt över slutavverkningarna och gör sitt intåg även i gallringsbestånden. I Österfärnebo bygger Jan Eriksson sin gripprocessor och flyttar därmed ut avverkningstekniken i kranspetsen. Det inledande steget mot de revolutionerande engreppsskördarna är taget. Med dessa gick det till och med att få lönsamhet i klena gallringar och på 1990-talet förpassar de tvågrepparna till historiens bakgård.
Med skogsvårdens mekanisering går det trögare. Skogens eget JAS-projekt, Silva Nova Tree Planter, lär ha kostat sådär 250 miljoner kronor i utvecklingspengar. Maskinen gör efter många års utvecklingsarbete ett utmärkt jobb på lämpliga marker, men har tuff operatörsmiljö och är dyr att flytta. Manuell täckrotsplantering står sig fortfarande väl vid en jämförelse. Silva Novas saga är all.
Samtidigt börjar allt fler tala om biologisk mångfald och ifrågasätta om det ska markberedas, planteras och röjas över huvud taget. Miljöcertifieringens årtionde står för dörren.