Den generation som inledde sin skogliga yrkesbana under tidigt 1970-tal var besjälad av en obändig framtidstro på skogsnäringen som landets välståndsfundament. Den växande industrin skulle uthålligt förses med råvara till konkurrenskraftiga priser. På allvar diskuterades att införa avverkningstvång i Skogsvårdslagen. Mekaniseringen firade triumfer och storskaliga, rationella skogsbruksmetoder hade snabbt vunnit mark. Experimentlustan var stor och skogsföretagens utvecklingsavdelningar hade rejäla budgetar. Med en hotande virkessvacka i fjärran gjordes kraftfulla satsningar på produktionsfrämjande åtgärder som skogsträdsförädling, gödsling, dikning och introduktion av den snabbväxande contortatallen.
Allt detta var långt ifrån problemfritt. Hundratals hektar stora kalhyggen, brutalt radikala markberedningsmetoder och hormoslyrbesprutning orsakade proteststormar, som kan få dagens missnöjesyttringar att framstå som milda västanfläktar. Skogsarbetarstrejken 1975 med övergång till månadslön ledde till minskad produktivitet och en ytterligare förstärkt rationaliseringspress. Lönsamheten i gallring var i bästa fall något över noll. Hårda röjningar hade införts på sina håll, med sikte på ett gallringsfritt skogsbruk.
Och det gällde att maximera virkesutnyttjandet. Det omfattande PHU-projektet (Projekt helträdsutnyttjande) och MUST-kampanjen (Mer ur skogens träd) var tidstypiska företeelser. På den vägen blev mitt första uppdrag som forskare att tid- och metodstudera Elektro Diesels trädplockare. En mastodont till maskin som lyfte upp träden ur marken, högg av rotbenen och lade stammarna på ryggen. Rotstocken kunde därigenom förlängas med några värdefulla decimetrar och rotbenen skulle bli till massaflis i Mackmyra. Fungerade måhända i teorin men mindre bra i praktiken.
Helgstudier av ekipaget kostade mig en lovande damförbindelse och kompisen hans nya Citroën, som blev påbackad av detsamma. Och Mackmyra blev så småningom i stället känt för sitt livets vatten. Men det är andra historier.
Nu blev det inte så mycket av satsningen på stubbar och rötter som massaråvara. Jord och sten vägde mer än veden. Men drygt 30 år senare upplevde sortimentet en kort renässans, den här gången som biobränsle. Ur Skogforsks arkiv letades då raskt fram en rapport om stubbrytning med annan teknik än den ovan, ”Studier av Pallari Stump Harvester. Fryk & Nylinder, Skogsarbeten 1975”. Hårdvaluta än en gång (nåja). Sedan satte FSC stopp för allt vad stubbskörd heter.
Miljörörelsen var förstås kritisk mot stubbefriade hyggen redan på det frejdiga 1970-talet. Men mest ogillades den kemiska lövbekämpningen. Media och allmän opinion hakade på och ett besprutningsstopp blev en av de hetaste frågorna i valrörelsen 1979. I ett i övrigt semesterledigt Sverige blev jag som tjänstehavande skogsvårdsassistent vid AB Iggesunds Bruk, tillfrågad av lokalpressen vilka konsekvenser ett förbud skulle få för företaget. Något aningslöst, men uppriktigt, blev svaret dyrare (löv)röjningar förvisso, men ingen katastrof. Det senare hamnade på löpet. Uttalandet, på tvärs mot det etablerade skogsbrukets officiella hållning, togs inte väl emot av mina chefer. För att uttrycka sig milt.
Besprutningsförbudet som senare blev verklighet satte fart på utvecklingen av rationella, mekaniserade lövröjningsmetoder under 1980-talet. Längst nådde man med kranspetsmonterade röjningsaggregat, burna av små basmaskiner. ”Löst lagrade slagor” blev ordet för dagen. Fungerade, men kostade förstås.
Så upptäckte industrin att det nog inte var så tokigt att blanda in kortfiber i massan. Och forskarna menade sig kunna påvisa att viss lövinblandning i bestånden var bra för tillväxten. De löst lagrade slagorna och andra mer eller mindre fantasifulla röjningsattiraljer gick så småningom till skroten.
Någonstans längs vägen hade några tongivande skogsvårdare börjat funderat på om inte storskalighet och schablonisering hade drivits lite väl långt. Kanske dags att vända blad till ett nytt kapitel i skogsvårdshistorien?