I dagens debatt är man inte överens om problemet och då är det omöjligt att komma framåt med en långsiktigt hållbar strategi för skogens bästa. Det skriver Johan Litsmark, före detta naturskadespecialist.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på ledartexten Svenskt skogsbruk förtjänar inte att bojkottas av Susanne Öberg.
Sedan skogsbranden 2014 har jag ägnat tid åt skogens förutsättningar ur ett naturskadeperspektiv. Är du skogsägare står du inför stora utmaningar på olika sätt, inte minst naturskaderisker som eskalerar i takt med klimatförändringarna. På ett skogligt möte häromkvällen var ämnet på tapeten och där diskuterades förutsättningarna för ökad resiliens, det vill säga förmågan att hantera förändring och osäkerheter. Man kom fram till att det är viktigt att skogen är vital och välskött. En rimlig slutsats som de flesta kan skriva under på. Utmaningen kommer när man inser att exempelvis stora arealer granplanteringar, som ansågs välskötta och vitala för tio år sedan, tvingats till förtida avverkning på grund av granbarkborren. Insikten blir: Det som är vitalt och välskött med dagens mått kanske inte har den motståndskraft vi vill tro i ett längre perspektiv. Lars-Göran ”Uddas” Uddholm, som var insatsledare vid skogsbranden 2014, sa: ”För att kunna hantera en kris som denna måste vi tvinga oss att tänka det omöjliga.” Jag vill påstå att så är det inom skogen också, att det som var sant, riktigt och en god strategi inom skogsskötsel när klimatet var stabilt är något som behöver revideras. Den 25-åriga granplanteringen som i dag anses välskött och vital, hur står den sig när nästa låsta väderläge likt 2018 eller värre inträffar?
Hur bygger vi resilienta skogar framöver? Det finns väl utarbetade tekniker för att hantera osäkerheter men först måste man vara överens om vilka osäkerheterna är och vilken dignitet de har. Inom politiken på Thorbjörn Fälldins och Olof Palmes tid kom man först överens om vilket problemet var, sedan presenterade man sin lösning på problemet. I dagens debatt är man inte överens om problemet utan var och en har sin egen verklighetsbeskrivning (som inte alltid är kopplad till vetenskapen) och då är det omöjligt att komma framåt med en långsiktigt hållbar strategi för skogens bästa.
När ledarskribenten i förra veckans Land Lantbruk liknar aktivisterna i skogen vid nazister är det en farlig och historielös beskrivning. Det är att urvattna nazismens ondska och förringa lidandet hos dess offer. Hur vore det att i stället bjuda in till en diskussion om hur vi får resilienta skogar framöver? Och att alla deltagare utmanas till att tänka det omöjliga?
Johan Litsmark
Före detta naturskadespecialist, numera fristående konsult.
Läs Susanne Öbergs svar direkt här.
