Vänd debatten – vi är naturens främsta försvarare

Efter några smärre bakslag verkar det nu som att våren äntligen är på ingång, i alla fall i vår södra del av landet. På frågan om vad det roligaste med lantbrukaryrket är svarar jag alltid med en beskrivning av säsongens variationer och hur produktionen följer därefter. Det är svårt att tänka sig nu, men lika skönt som det är att tömma stallarna i betesperiodens inledning är det att stänga ladugårdsdörren bakom det sista nötkreaturet som man med nöd och näppe lyckades mota på djurvagnen i höstrusket. 

Det är själva handhavandet i brukandet som gör tillvaron meningsfull för lantbrukaren och i en bygd som vår är det inte svårt att se vilken viktig roll djurproduktionen spelar för näringsliv och samhälle. Den är kanske svårare att se för den som saknar naturlig anknytning till lantbruket. I landskapet kring kommunens mindre samhällen tas den nästan överväldigande vackra naturen lätt för given. Även de som till vardags lever ett bekvämt liv i en större stad, ser det nästan som en mänsklig rättighet att fira midsommar på någons lantställe där omgivningen bidrar med en lantlig kuliss som de allra flesta kallt räknar med alltid ska stå kvar, oförändrad som en tavla. Det som de säkert missar är förstås vem som ser till att den kulissen ofta finns kvar och vilket arbete som ligger bakom. 

Kanske är det den okunskapen som gör att lagförslag som rör till exempel naturrestaurering inte möter något större motstånd? Målet med lagen, att återställa naturen till något slags ursprungsläge, låter ju bra i teorin. Miljörörelsen och utvalda politiker har blivit för skickliga på att utmåla lantbrukare som antagonister. Det i kombination med att gemene man saknar kopplingen mellan produktion och miljönytta gör att de enda som hörs i debatten är vi själva. Och där låter vi tyvärr i mångas öron som bakåtsträvande nej-sägare, trots att vi ju egentligen är naturens främsta försvarare. 

Någonstans har allt blivit bakvänt. För många har ordet ”exploatering” blivit synonymt med kalhyggen samtidigt som det verkar vara ett nödvändigt ont att nybyggda, vitmålade villor breder ut sig på åkermark. När kommuner presenterar översiktsplaner hamnar livsmedelsproduktionen långt ner på prioriteringslistan över vilka intressen som ska beaktas och detta trots att just det ju borde ligga i allas intresse att bevara. 

Om vi inte snart lyckas vända debatten kan vi inte ta något för givet – varken den vackra midsommarbilden eller mat på bordet. 

Katarina Wolf, ordförande LRF Ungdomen