I Land Skogsbruk nr 48 skriver Leif Öster en krönika om kol-lager i skogen och jämför CCS-teknik (Carbon Capture and Storage) med träd och vill ha bidrag för att han äger träd. Det tycker debattskribenten Gunnar Turesson leder fel.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Förvisso lagras kol i träd så länge trädet växer men sedan ska trädet antingen kapas eller självdö och då kommer koldioxid ut i atmosfären igen.
För enkelhetens skull antar vi att ett träd har en omloppstid på 100 år. Om trädet kapas och säljs får skogsägaren betalt och virket kan användas i till exempel byggnader. 40 procent av en avverkning på gran eller tall blir massaved, 30 procent blir flis och spån och 30 procent plank. (För björk blir väl nästan 100 procent massaved). Massaved, spån och flis har en kort omloppstid på något år och då är kolet tillbaka i atmosfären igen i form av koldioxid.
Vad gäller byggnader är det nästan inga byggnader alls som blir äldre än 100 år och då en byggnad rivs eldar man upp träet som använts och koldioxid kommer ut i atmosfären igen. Alltså har vi på bara 200 år cirkulerat ut koldioxid i atmosfären igen. Först 100 år då trädet växer och fångar koldioxid, och sedan några år, max 100 år, då trädet i någon form eldas upp.
CCS-teknik går ut på att lagra koldioxid i berggrunden för att den inte ska sippra ut i atmosfären igen, alltså en helt skild teknik jämfört med träd. Där är syftet att minska koldioxid i atmosfären vilket inte händer med skog.
Om trädet istället för att huggas ned får självdö och sedan förmultna får skogsägaren inget betalt. Men å andra sidan kommer delar av veden att lagras i jorden och då kommer kolet att bindas av jorden. Delar av kolet kommer visserligen att bli koldioxid vid förmultning, men en rest blir kvar i marken. Men detta gynnar inte markägaren och är inte en effektiv metod att minska koldioxid i atmosfären.
Gunnar Turesson
