Så vardagligt att det förbises i debatten

Den senaste gången jag hörde någon tala om generell hänsyn var nog på väg till affären för att handla disketter till datorn … med andra ord alltför länge sedan. Eftersom det faktiskt är en grundpelare i skogsbruket finns anledning att friska upp minnet. Att värna naturvärden vid avverkningar kallas också vardagshänsyn, tydligen så vardaglig att den tas för given och glöms i debatten. Trots att skogsbrukets kritiker älskar att tala om kalhyggen är det inte sant. I genomsnitt lämnas 10 procent av hygget orört av hänsyn till miljön. Det är en dramatisk förbättring jämfört med den gamla politiken. Och nu efter några årtionden är resultaten påtagliga men då vi står på tröskeln till jättekliv framåt handlar debatten mest om att slänga bort landvinningarna för att på lösa grunder gå över till någon form av hyggesfritt.

I stället för att byta spår finns all anledning att bygga vidare på det vi redan har och göra det bättre. Ett bra första steg är att inte låta hänsynen gå förlorad. De evighetsträd och trädridåer som lämnades för 30 år sedan kanske inte var märkvärdiga då. Nu bör de ha imponerande dimensioner. Då gäller det att ha koll på hänsynen så att den inte försvinner i gallringen eller hotas av omgivande granar. Till skillnad från på 1990-talet är det lätt att identifiera hänsynen och föra in den på digitala kartor. Verktyget för att nå hänsyn är målbilder av hur det bör se ut. Det är nog bra men uppenbarligen behöver bilderna kompletteras med tydliga krav och en del bör förändras.

Den officiella statistiken för några år sedan visar att medeltalet för den orörda arealen var 10 procent. På 15 procent av avverkningarna hittade myndigheten ingen lämnad areal. På 10 procent lämnades över 20 procent, några lämnade en tredjedel eller mer. I genomsnitt blir det ganska bra men de som gör mycket drar ett tungt lass för att kompensera för dem som gör ingenting. Detsamma gäller kantzoner vid vatten. I genomsnitt lämnades en 14 meter bred ridå av träd. På en tredjedel av strandlinjerna fanns ingen kantzon. Värnet om kulturmiljöer lämnar också mer att önska. Bottennoteringarna drar ner hela bilden av skogsbruket. Likväl visar några årtiondens erfarenhet att produktion och miljö kan kombineras till allas fördel.

Det är inte konstigt att modellen behöver justeras och kompletteras. Värderingarna förändras, hänsynen speglar våra förväntningar på skogen. Forskningen går framåt, vi identifierar fler åtgärder för att skapa mer naturvårdsnytta utan att ta mycket mark i anspråk. Med andra ord en effektivare naturvård. Dessutom ger ett förändrat klimat nya förutsättningar.

Det är en modell i fortsatt utveckling. Då måste den också vara levande på dagordningen.