I Palle Borgströms svar anges att 70 procent av medlemmarna har högt förtroende och är nöjda med LRF. Detta föranleder förstås fler frågor om vad de 30 procent anser som inte är nöjda. Det skriver Sven-Arne Thorstensson, samhällsdebattör, Munkedal.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på debattartikeln: LRF har högt förtroende bland medlemmarna av Palle Borgström, förbundsordförande LRF.
Allt är bra och medlemmarna är nöjda svarar Palle Borgström i ett svepande svar som var så kortfattat att det helt undvek min frågeställning.
I svaret anges att 70 procent av medlemmarna har högt förtroende och är nöjda med LRF.
Detta föranleder förstås fler frågor om vad de 30 procent anser som inte är nöjda.
Om man till dessa 30 procent sedan lägger numerären lantbrukare som har valt att inte vara medlem, då skulle man få fram helt andra siffror. Men hur stor gruppen icke-medlemmar är säger man sig inte riktigt veta. Samma gäller andelen ”ansluten areal”. Förr, då man hade bättre kontakt med ”fältet”, då var detta en siffra som lokalavdelningarna aktivt jobbade med. Det lokalt ute i socknarna som hade den kunskapen fanns, men den kedjan har man brutit. Numera utförs allt arbete med medlemsanalys och statistik på central nivå. Vid ett samtal nyligen med LRFs medlemschef gavs vid handen att man jobbar hårt med numerären icke-medlemmar och att den var betydande. Det var till och med ett prioriterat område.
Men om man ska nå dessa ”icke-medlemmar”, då behöver man ta reda på varför de inte är med. Från min horisont har jag inte sett någon sådan ansträngning, snarare tvärtom. Man avfärdar kritik och missnöje, precis som Palle Borgström gör i sitt senaste svar.
Min rekommendation till LRF centralt är att sluta se kritik som fientlig. Se den som inspel för att göra organisationen bättre. Bjud in till diskussion, lyssna på kritiken och analysera den. Lyssna och ifrågasätt. Ty det är förmågan till kritisk självanalys som bär vägen till framgång.
Vid ett företagsseminarie för några år sedan där panelen bestod av ett antal framgångsrika företag föll några intressanta citat som sätter fingret på just den punkten:
”Den som omger sig av endast ja-sägare lever bekvämt men farligt”.
”Ingenting gammalt och stort har förmågan att ändra sig själv innan det är för sent”
”För lite konkurrens gör dig, passiv, ineffektiv och du börjar se inåt i stället för utåt”.
Tyvärr ser jag tendenserna till alla tre i nu rådande läge. LRF som organisation har ingen konkurrens i att företräda branschen i åsikter. Man utnyttjar sin totala dominans och det har gjort organisationen stor, introvert och med ett gott mått av självbelåtenhet. Man är tillräckligt nöjd för att kunna fortsätta samma väg framåt. Men metaforiskt så gör LRF precis som bonden gör. Bonden som vill vara just bonde när intäkterna från gården inte räcker till kostnaderna, då plogar bonden snö, kör grävmaskin eller blir flaggvakt.
När LRFs medlemsavgifter inte räcker till att betala de egna kostnaderna, då lever man på intäkter av kapitalförvaltning av pengar som egentligen tillhör medlemmarna.
Den logiska förlängningen av detta är ett vägval. Antingen behöver LRF konkurrens, eller bli betydligt mera lyhört, lokalt förankrat, snabbt och effektivt.
Sven-Arne Thorstensson
Samhällsdebattör, Munkedal.
