Smart att klimatanpassa skogsbruksplanen
Att klimatanpassa skogsbruksplanen kan vara ett smart drag. Hellre framsynta förslag från skogsägarrörelsens rötter än tvingande lagstiftning från ovan. Det skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
I höstas deltog jag i en kurs om klimatanpassat skogsbruk i Tiveden, arrangerad av SMHI. Ett högaktuellt ämne, om vad som kan krävas för att ett långsiktigt hållbart och lönsamt skogsbruk ska kunna bedrivas i ett framtida nyckfyllt klimat. Det finns förstås ingen enkel sanning eller lösning som passar alla svenska skogsägare i hela landet. Men att byta vårplantering mot höst då försommartorkan bedöms förstärkas i vissa områden, att det inte alltid går att lita på tjälad mark vid en specifik tidpunkt som förr, eller hur olika trädslag kan gynnas för att sprida riskerna mot exempelvis skadegörare, är några aspekter att ta ställning till.
Att klimatanpassa skogsbruksplanen kan vara ett smart drag så att det då blir enklare att åtgärder blir av och följs upp. Att det är dags att modernisera och lyfta ut skogsbruksplanen ur bokhyllan framhåller även två SLU-forskare i en debattartikel här.
SMHI-kursen innefattade också en exkursion, först för att titta på Sveaskogs så kallade hyggesfria zon, som har sitt ursprung i då turister reagerade negativt på bolagets angränsande hyggen mot Tivedens nationalpark. Att Sveaskog tar ansvar för att utforska hyggesfria metoder ihop med engagerade underentreprenörer är positivt. Ett frågetecken är att ingen forskningsaktör inte har nappat på att dokumentera experimenten vetenskapligt.
Exkursionens andra stopp var hemma hos skogsägaren Anders Tivell som bedriver ett lönsamt naturnära skogsbruk, där han liknar sin långsiktiga strategi med ett aktiesparande, fördelat på investering, risk och uttag. Ett resonemang som han har utvecklat i en intervju i Land Skogsbruk nummer 41 2023.
Under de senaste årens allmänna skogsdebatt har fokus ofta legat på att framhålla fördelarna med hyggesfria metoder. Det läggs just nu stora resurser på kompetensutveckling, rådgivning och forskning inom området. Frågan är dock vem av dagens skogliga aktörer som ska driva utvecklingen för att utveckla en större marknad för denna nisch.
Det är intressant att SMHI som statlig myndighet ger sig in i detta och utformar kurser för skogsägare. Det jag saknade i kursupplägget var ett spår mot en gyllene medelväg. Hur kan ett traditionellt skött skogsbruk klimatanpassas för den som kanske inte är beredd att göra radikalt annorlunda?
Det behövs mer forskning, bland annat på tillväxt och föryngringstillgång, men även hur olika arter kan gynnas av ett aktivt skogsbruk.
Här måste alla vara på tårna: skogsägare, skogsägarföreningar, beslutsfattare, entreprenörer och forskningsinstanser. Hellre framsynta förslag från skogsägarrörelsens rötter än tvingande lagstiftning från ovan.
Anna Nilsson