Bland de olika målkonflikter som ger bränsle åt skogsdebatten är den mellan skogens artrikedom och skogens klimatnytta förvånansvärt osynlig. Det skriver Torbjörn Fagerström, professor emeritus i teoretisk ekologi och Peter Holmgren, skoglig doktor.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Bland de olika målkonflikter som ger bränsle åt skogsdebatten är den mellan skogens artrikedom och skogens klimatnytta förvånansvärt osynlig. Tvärtom hävdas det ofta att båda dessa mål förenas om man låter skogen växa längre innan avverkning, eller rentav avstår från att avverka. Vi förstår inte hur det skulle kunna stämma.
Det är förstås sant att det finns ett stort antal arter som är knutna till åldrande träd, ruttnande vindfällen och annat som är typiskt för gammal skog. Men det är också sant att andra arter gynnas av hyggen, ungskog, slyuppslag och annat som karaktäriserar den aktivt brukade skogen - tänk till exempel älg, trädpiplärka, rallarros. Dessa är visserligen ofta vanliga arter, men även vanliga arter ingår i den biologiska mångfalden.
Det är väl med våra skogar som med vårt jordbrukslandskap: Det är det varierade landskapet som ger den största artrikedomen. När olika trädslag, olika åldrar, och olika storlekar på mosaikbitarna blandas i tid och rum får vi en artrik natur. Man kan se det som att det finns en lämplig grad av störning som ger en hög grad av artrikedom. Trakthyggen har delvis ersatt naturliga störningar, men syftet är naturligtvis inte att maximera mångfalden.
Klimatnyttan från skogen har en annan utgångspunkt. Vi söker då en hög nettoinlagring av kol i skogen, en hög inlagring i träbaserade produkter, och en stor effekt av att vi kan avstå från fossilbaserade alternativ. Motorn för allt detta är tillväxten i skogen.
En nyplanterad skog har negativ kolbalans. Men snart blir beståndet en kolsänka, och kolinlagringen ökar snabbt med tillväxten i ungskogen. Sammantaget över hela omloppstiden – och över hela landskapet – ger rotationsskogsbruket en betydande kolsänka, inte minst i marken där kolförrådet kontinuerligt ökar. Generellt sett är kolinlagringen per år också högre än i olika typer av kontinuitetsskogsbruk och avsättningar, även om det totala kolförrådet kan vara större i de senare.
Kortsiktigt skulle minskade avverkningar öka inlagringen av kol i skogen, men på bekostnad av de två klimatnyttor som är knutna till produkterna. Dels lagret av kol i träbaserade produkter, som idag ökar med 4-8 miljoner ton koldioxid per år. Dels substitutionen, som är betydligt större. På sin väg mot att återföras till atmosfären används det skördade virket till nyttigheter som annars skulle ha förbrukat fossila råvaror. Vare sig virket börjar som sågtimmer eller massaved så ersätter det material och energi med fossilt ursprung. Sammantaget skapar skogen möjligheter till substitution motsvarande ungefär 65 miljoner ton koldioxid per år – mer än Sveriges totala årliga utsläpp.
Skogslandskap där man söker maximera artrikedomen blir således något helt annat än brukade landskap och träbaserade värdekedjor för maximal klimatnytta. Målen om maximal klimatnytta och maximal artrikedom är oförenliga.
Uppgiften i skogsbruket är sedan länge att balansera dessa och andra målkonflikter. På det hela taget går det ganska bra, även om det framförs andra budskap i debatten.
Torbjörn Fagerström
professor emeritus i teoretisk ekologi, tidigare bland annat prorektor vid SLU
Peter Holmgren
skoglig doktor, FutureVistas AB, tidigare bland annat klimatchef vid FAO
Båda är ledamöter i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien
