Den svenska skogen är en riktigt viktig kolsänka. Det bör vara möjligt med med ett större koldioxidupptag samtidigt som vi värnar biologisk mångfald. Stora förbättringar har redan skett. Det skriver Alexander Nilson, nationalekonom och skogsägare, Spånstad.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Regeringen meddelade nyligen som mål att uppnå ”nettonollutsläpp” 2045. Emellertid vill jag lyfta att detta kan ha skett redan i fjol, det vill säga långt tidigare än 2045. Skillnaden mellan våra utsläpp av växthusgaser och hur mycket skog samt mark suger upp är nämligen bara 3-4 miljoner ton. Det är mindre än osäkerheten i dessa beräkningar. Detta illustrerar den svenska skogen stora betydelse som kolsänka.
Förslag om svenska skogen ingick därför i professor John Hasslers utredning från oktober om hur Sveriges klimatpolitik bör anpassas till EUs klimatlagstiftning ”Fit for 55”. EU kräver bland annat att vi till 2030 ökar det årliga upptaget av koldioxid med 4 miljoner ton, det vill säga. med cirka 10 procent jämfört med 2016-18. John Hassler föreslår därför en snabbutredning om ”införandet av ett system som ger markägare ersättning för den klimatnytta som skapas”. Denna klimatnytta beräknar han till cirka 50 miljarder – ett belopp i storleksordning som värdet av alla sågade trävaror som produceras i Sverige årligen. Han skriver också att avverkningen av skog kan behöva minska och/eller att en ökad gödsling av skog kan behövas för att öka tillväxten och därmed upptaget av koldioxid.
Vi har alltså två huvudspår för att klara EUs krav, att låta gammal skog stå kvar och/eller att gödsla skogen. Tyvärr finns flera problem med dessa lösningar. Gamla träd är mumma för granbarkborren. Att låta träd stå kvar ökar risken för angrepp av barkborre. Ett annat problem är att äldre träd fortsätter att växa. Med längre träd ökar risken för stormfällning. Båda dessa risker kan göra det olönsamt för skogsägare att låta äldre skog stå kvar.
Ett helt annat problem är förslag från WWF och Naturskyddsföreningen (samt Miljöpartiet) om att öka andelen ”hyggesfri skog”. WWF vill öka denna andel till 30 från nuvarande cirka 2 procent. Tidigare hade Naturskyddsföreningen ett liknande förslag om så kallad ”kontinuitetsskog”. Båda begreppen, hyggesfri skog och kontinuitetsskog, innebär inga kalhyggen (trakthyggesbruk). Problemet är att upptaget av koldioxid minskar vid en sådan omläggning. Båda dessa lobbyorganisationer motsätter sig också en ökad gödsling. Skulle vi följa förslagen från de båda organisationerna skulle det bli extremt svårt eller omöjligt att på några år sikt uppfylla EUs krav. Skulle vi exempelvis öka andelen kontinuitetsskog till 25 procent kan det minska upptaget av koldioxid med cirka 3 miljoner ton koldioxid varje år, vilket motsvarar cirka 40 procent av vad alla svenska personbilar släpper ut. Vid en övergång till kontinuitetsskog uppstår inte heller någon nettovinst för biologisk mångfald.
Det senare framgår av en rapport från mars av landets främsta experter på jämförelser mellan etablerad kontinuitets-skog och trakthyggesbruk. De kunde varken belägga några skillnader i tillväxt eller i biologisk mångfald, även om de såg en tendens till att trakthyggesbruk ger mer tillväxt. Samtidigt betonade de att övergångsfasen från trakthyggesbruk till kontinuitetsskogsbruk är besvärlig och att tillväxt och därmed upptag av koldioxid under denna fas blir lägre.
Vad bör vi då göra? Vi behöver utnyttja skogen som kolsänka samtidigt som vi gynnar biologisk mångfald. Utgångsläget i svensk skog är faktiskt bra. Förutsättningarna för biologisk mångfald har markant förbättrats i produktionsskogen. Huvudorsaken är sannolikt att cirka 2/3 av alla skogsägare idag är certifierade. Ett exempel är utvecklingen för gammal skog, grov skog och mängden död ved. Riksskogstaxeringen visar att de gamla träden (träd äldre än 120 år) ökat med cirka 90 procent under de senaste 25 åren, de grova träden har ökat med cirka 80 procent (träd grövre än 45 centimeter) och den döda veden med cirka 60 procent. Dessa förbättringar är så kraftiga att artdatabankens rödlista om hotade arter borde komma att börja visa förbättringar för skogen vid nästa publicering 2025.
Lösningen för klimatet och biologisk mångfald bör därför ligga i linje med John Hasslers förslag om låta en del gammal skog stå kvar och att öka gödslingen. Min förhoppning är därför att regeringen snarast tillsätter en utredning om ersättning för markägare som bidrar med klimatnytta, och att de då bortser från synpunkter från lobbyorganisationer.
Alexander Nilson,
nationalekonom och skogsägare, Spånstad.
