I vår värld – jordbruket och skogsbruket – är normer kring män och maskulinitet dominerande. Idag vet vi att ett framgångsrikt jämställdhetsarbete börjar med våra ledare och utgår från att både synliggöra och problematisera normer. Det skriver Susanne Öberg, skogsägare och ledarskapskonsult, Bollstabruk.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Uttrycket ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” citeras första kvinnan på posten som USAs utrikesminister, Madeleine Albright. Det är något speciellt med de som går före. Vi tänker att de ska bryta mark och bana väg för oss som kommer efter. Men med en del av dem tar i stället jämställdhetsarbetet slut.
Allt för ofta möter jag unga kvinnor som känner att de inte kommer vidare i yrkeslivet på grund av andra kvinnor. Kvinnor i ledarroller, i styrelser och ledningsgrupper, där yngre kvinnor sett på dem som förebilder men nu i stället känner sig motarbetade av dem. Det här behöver vi börja prata om för att kunna göra något åt det.
I vår värld – jordbruket och skogsbruket – är normer kring män och maskulinitet dominerande. De gäller såväl män som kvinnor. Idag vet vi att ett framgångsrikt jämställdhetsarbete börjar med våra ledare och utgår från att både synliggöra och problematisera normer.
Kvinnor som motarbetar andra kvinnor är ett tecken på att organisationens jämställdhetsarbete inte bottnar i normer och värderingar utan snarare handlar enbart om kön – att rekrytera kvinnor. Kvinnor som passar in. De som kan stå pall. Har skinn på näsan. Kan bita ifrån. Vet hur de vässar armbågarna. De som inte håller med på något kvinnotjafs som jämställdhet.
Oavsett om de är födda med de egenskaperna eller har lärt sig dem för att passa in så har organisationen lyckats fylla kvinnokvoten och känner sig nöjda med jämställdheten. Kvinnan blir ett alibi och en gatekeeper. En genderbacklash personifierad.
Effektivt håller hon borta kvinnor med kompetens, drivkraft och förmåga nog att utmana henne. Hon gör helst allt själv och hennes kontrollbehov skapar en våt filt över människorna runtomkring henne, samtidigt som hon inte drar sig för martyrskap och drar kvinnokortet när det passar hennes syften.
Den här kvinnan hittar du inte i frontlinjen för något värderingsdrivet förändringsarbete. Delaktighet, inkludering, tillit och transparens lyser med sin frånvaro. Det skulle utmana maktfördelningen och hennes position. Makt är pengar, status och inflytande. Makt ger dig privilegium som du är beredd att slåss för. Det är precis just det hon gör.
Till de unga kvinnorna som frågar hur de ska hantera hon som gått före brukar jag säga att det bästa är att lämna organisationen. Även om du skulle ta strid mot henne och stå som segrare så är du ingen vinnare. Du blir som henne och får ägna resten av din tid åt att upprätthålla din makt.
Den organisationen som trivs med henne, där hon kan upprätthålla sin position år efter år – den är inte värdig dig. Så res dig bara upp och gå. Vrid upp volymen till Pernilla Anderssons Långfinger upp: ”Varför ge ditt bästa till massa clowner som aldrig tror på dig? Låt de gå, låt de falla. Du måste inte rädda dem alla.”
Susanne Öberg, skogsägare och ledarskapskonsult, Bollstabruk.
