Förödelsen efter Gudrun handlar om mer än pengar

Stormen Gudrun kom utan någon egentlig förvarning. Att det skulle bli blåsigt framgick av väderprognoserna, men att vinden skulle nå orkanstyrka och förändra landskapet för generationer framåt anade ingen när det började mörkna januarieftermiddagen 2005. En tydligare prognos hade inte haft någon betydelse för skogen, den går inte att skydda. Men kanske hade några eller någon av de sju som dog överlevt om man tidigare förstått hur förödande stormen skulle bli.

När solen kom tillbaka morgonen efter möttes många av en total förödelse. Det var naturligtvis en chock att se att stora delar av skogen hade fallit och låg i ett gigantiskt ogenomträngligt plockepinn. Det handlade om mer än pengar för skogsägare som skött en skog under en hel livslängd och sett träden växa sig stora. 

I det första akuta läget gällde det att försöka röja vägar och få kontakt med alla som blivit isolerade. Det var ett svårt och farligt arbete som tog lång tid. Som mest var drygt 700 000 hushåll utan el, och det tog drygt en månad innan alla fått tillbaka el och telefon. Precis som under branden i Västmanland 2014 visade det lokala samhället sin styrka. Det var grannar och släktingar som i många fall såg till att isolerade äldre fick hjälp.

När det mest akuta skedet var över blev frågan hur man skulle kunna ta hand om 75 miljoner kubikmeter skog som låg fälld huller om buller. I efterhand kan man konstatera att det gick oväntat bra. Katastrofen inträffade i Södras kärnområde, och föreningen ställde helt om sin verksamhet för att hjälpa sina medlemmar. Tillsammans med privata sågverk och entreprenörer från hela norra Europa lyckades man ta tillvara virket. Sågtimmer lagrades i flera år innan allt var sågat. Till slut gav staten ett ganska omfattande stöd, men speciellt skogsägare som saknade försäkring gjorde ändå stora förluster.

Enligt klimatforskare kommer extremväder att bli mer vanligt, vi får oftare kraftiga regn, torka eller stormar. Det innebär inte att vi vet att vi får en ny Gudrun inom 10-20 år, men risken för det har ökat.

Är vi då bättre förberedda än för 20 år sedan? Knappast. Efter Gudrun planterades mest gran som också är mest stormkänslig. Granbarkborrar har inte gjort situationen bättre. Medvetandet om att man behöver försöka anpassa skogen till ett mer dramatiskt klimat har ökat. Men det kommer att ta tid och blir ett mödosamt arbete.

Färre kommer att förlora elen under en lång tid eftersom många ledningar grävts ner. Men de lokala Räddningstjänsterna kommer inte att kunna göra mer än för 20 år sedan och det finns inte fler nationella resurser att sätta in.

Knut Persson