Verkligheten kommer i kapp och missnöjet breder ut sig i Europa. Det blåser nu mera jordnära vindar också i politiken, inte bara här hemma utan så även i Bryssel.
Det skriver Sven Erik Hammar, ordförande CEPF (det europeiska familjeskogsbrukets organisation).
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Efter andra världskriget stod det klart att Europas länder behövde samarbeta bättre för att undvika fler krig. Tanken bakom kol- och stålunionen var att omöjliggöra för ett enskilt land att producera vapen för att starta krig mot de andra. Det politiska och ekonomiska samarbetet som följde skulle göra det enklare för varor, tjänster, personer och kapital att röra sig mellan länderna och det la grunden för ett friare och starkare Europa. Under senare år har det som skogsägare inte varit helt lätt att känna igen sig. Tankarna om frihet, förenkling och marknadsekonomi har satts på undantag.
Inför 2019 års EU-val var läget i Europa stabilt och Parisavtalet nyss undertecknat. Pandemi var ett ganska okänt begrepp och ekonomin rullade på. Gröna ideologier gick framåt i EU-valet och ställde krav på Ursula von der Leyens nytillträdda EU-kommission. Resultatet blev den Gröna given, med ett klimatneutralt och konkurrenskraftigt EU som mål. Det är ett bra mål, medlen är det däremot inte. Ur Gröna given kommer en stor mängd svåröverskådlig och detaljerad EU-lagstiftning som syftar till att styra och kontrollera hur Europas skogar ska skötas. En i sig omöjlig uppgift på grund av variationen. Standardisering fungerar för produkter, men inte för brukande av en föränderlig natur.
Kontrasten är stor, både till de ursprungliga tankarna om EUs syfte, och till den förra kommissionen under Jean-Claude Juncker, som lyfte fram bioekonomi och ökad användning av Europas naturresurser som basen för att stärka Europa ekonomiskt, säkerhetspolitiskt, och för att möta klimatutmaningen. Enligt den nuvarande kommissionen är Europas skogar "degraderade” och i behov av ”biodiversitetsrestaurering”, samtidigt som klimatutmaningen ska lösas genom att ta mer skog ur bruk.
Kommissionens nya agenda för skogen överraskade medlemsländerna. De hade ju inte lämnat över någon lagstiftningsmakt över skogen till EU, och de hade under lång tid redan samarbetat om gemensamma principer för hållbart skogsbruk inom Forest Europe. Principer som medger nationell anpassning och som utvecklats i dialog med skogsägare och andra intressenter. Principer som utgör basen i varje lands egen skogspolitik. Tillsammans med långsiktiga och ansvarstagande skogsägare har det gjort Europas skogsbruk till ett globalt exempel på framgång i en värld där avskogning och misshushållning inte är ovanlig.
När det som kommit ut ur den Gröna given nu ska genomföras i medlemsländerna visar det sig vara allt annat än enkelt, och frågorna inställer sig: Är det verkligen det här Europa behöver? Är det här att vara ett globalt föredöme? Nej, verkligheten kommer i kapp och missnöjet breder ut sig. Allt medan andra delar av världen drar ifrån, och ekonomiska och säkerhetspolitiska realiteter åter gör sig påminda i Europa.
Det blåser numera jordnära vindar också i politiken, inte bara här hemma utan så även i Bryssel.
Både EU och medlemsländerna behöver dock fortsatt hjälp att lyfta blicken – bort från detaljer, kontroll och växande byråkrati, och åter till stärkt konkurrenskraft och ett EU som fokuserar på det viktiga och angelägna samarbetet kring fred och frihet.
Sven Erik Hammar
Ordförande CEPF (Det europeiska familjeskogsbrukets organisation)
