Naturvårdsverket vill genom sin nya vägledning trumfa in ett nytt verktyg i älgförvaltningen för att jägarna ska ha en rolig jakt. Samtidigt nonchalerar myndigheten andra mål. Det skriver Lisbeth Larsson, Tibro.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Klimat, biologisk mångfald och ökad tillväxt i skogen är högaktuella frågor. Med detta i åtanke blir ett nytt utkast till ny vägledning om brukande av klövvilt från Naturvårdsverket med titeln ”Vägledning kring brukande av klövvilt som resurs” helt absurt. Naturvårdsverket vill nämligen införa ett nytt verktyg i älgförvaltningen, ”jaktmin”, som innebär att älgstammen inte får understiga en viss nivå. Denna lägsta nivå ska anpassas till att jägarna ska ha tillräckligt många älgar att fälla varje år för att få en meningsfull jakt – helt samstämmigt med Svenska Jägareförbundets agenda. Utöver denna lägsta nivå föreslås också att älgar ska sparas som mat åt vargar samt till älgar som dör i viltolyckor. Naturvårdsverket menar att övrig påverkan av stora älgstammar – som skador på areella näringar och trafikolyckor – får man lösa på andra sätt än genom reglering av älgstammen!
I den nyligen presenterade Miljövårdsberedningen (se Land Skogsbruk 10) lämnas flera förslag på hur skogen ska binda mer koldioxid. Men en av de allra enklaste och snabbaste åtgärderna för att öka kolinlagringen tycks helt ha glömts bort – nämligen att reglera stammarna av hjortdjur (älg, rådjur, kronhjort och dovhjort) i förhållande till fodertillgång. Då skulle en enorm potential av växtlighet som naturen erbjuder helt gratis tas till vara effektivt – istället för att som nu ätas upp av djur som sedan ska skjutas. Viltet konsumerar stora mängder i skog och mark – örter, buskar och träd som annars avsevärt skulle kunnat bidra till upptag av koldioxid. Även tillväxtförlusterna till följd av betesskador i skogsbruket är stora och försämrar trädens tillväxt och kolinlagrande förmåga. Bara genom att nå myndigheternas mål för tolerabla betesskador beräknas skogen kunna binda in ytterligare 12 miljoner ton koldioxid årligen. Det är mer än vad alla Sveriges personbilar släpper ut per år.
Hjortdjurens favoritmat är rönn, sälg, asp, ek och bärris – arter som är av mycket stor betydelse för den biologiska mångfalden. Idag är dessa arter oftast helt nedbetade, på grund av misslyckad viltförvaltning och för stora stammar i förhållande till betestillgången. Skogsägarna arbetar hårt för att skapa ett mer hållbart skogsbruk med mer löv och tall. Men om man inte samtidigt reglerar viltstammarna är skogsägarnas ambitioner lönlösa.
Naturvårdsverket vill genom sin nya vägledning trumfa in ”jaktmin” i älgförvaltningen för att jägarna ska ha en rolig jakt. Samtidigt nonchalerar myndigheten andra mål. Agerandet visar att det är akut att arbeta fram en helt ny viltförvaltning som prioriterar vår tids allra viktigaste utmaningar – klimat, biologisk mångfald och tillväxt av skogen.
Lisbeth Larsson
Tibro
