Alla aktörer som tror sig ha något att säga i klimatdebatten använder sig av verklighetsfrånvända modeller som är frikopplade från biologin. Det är dags för LRF att stå upp för sina medlemmar och ta tydlig plats i klimatdebatten. Det skriver Börje Berntsson, Varekil.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på ledartexten Det ska inte behövas ett krig av Anna Nilsson.
Land Lantbruks politiska chefredaktör Anna Nilsson skrev för ett antal veckor sedan om att Finland, till skillnad från Sverige, samlar i ladorna. Myndigheter och institutioner i Sverige, till skillnad från i Finland, konstruerar som jag ser det istället verklighetsfrånvända modeller som är frikopplade från biologin. SVTs Agenda specialprogram om klimatet kablade för en tid sedan återigen ut sitt vilseledande resonemang och felaktiga siffror angående jordbrukets påstådda utsläpp, även här baserat på dessa högst bristfälliga modeller.
Alla aktörer som tror sig ha något att säga i klimatdebatten, såsom exempelvis Livsmedelsverket, regionerna, det Nordiska ministerrådets lansering av de nya nordiska näringsrekommendationerna (NNR), Sveriges Lantbruksuniversitet, forskningsinstitutet Rise, SVT med flera stöttar sitt resonemang på dessa högst bristfälliga modeller.
Gemensamt för alla dessa modeller är som jag ser det att de saknar kolets kretslopp, kolcykeln. De förnekar kolinbindningen i lantbrukets grödor, de förnekar kolinbindningen i odlingsmarken. Istället redovisas allt livsmedel som koldioxidutsläpp, när verkligheten är den rakt motsatta.
Hur kan, enligt titlarna, högutbildade personer inom dessa grupperingar dra så felaktiga slutsatser?
Dessa modeller betraktar våra livsmedel som koldioxidutsläpp, detta är en biologisk omöjlighet eftersom alla livsmedel innehåller bundet kol.
All mat, hela vår värld, allt organiskt material är en kolförening. Enligt de bristfälliga modellerna skulle alltså allt detta i stället vara att betrakta som utsläpp, en förklaringsmodell som är helt världsfrämmande. De klimatdebattörer som ges mest utrymme i den offentliga debatten försöker i linje med denna felaktiga slutsats hela tiden jämställa skogsbruk, jordbruk och livsmedelsproduktion med övrig tillverkningsindustri och transportsektor.
Om de gröna näringarna överhuvudtaget ska anklagas för “utsläpp” så domineras dessa av den positiva växthusgasen syre. Fotosyntesen bygger allt biologiskt liv genom att binda luftens koldioxid tillsammans med vatten och solenergi - resultatet av denna process är tillväxt, exempelvis att en gröda gror (tänk mat) eller att träd växer (tänk energi och byggmaterial). Som restprodukt producerar alla dessa växter det livsviktiga syret, en positiv växthusgas.
Att bortse från detta fundamentala kan knappast kallas ett vetenskapligt underlag. Dessa bristfälliga modeller låser in debatten om mat och klimat enligt paradigmet att allt handlar om utsläpp, detta är inte i enlighet med verkligheten utan för snarare tanken till sagan om kejsarens nya kläder.
Är det denna nakenhet eller är det verkligheten som skall styra vår livsmedelsproduktion, är det inte hög tid för ett paradigmskifte? Vad är LRFs kommentar och position i denna fråga, varför håller man en så låg profil, varför är man så tyst?
Det är dags för LRF att stå upp för sina medlemmar och ta tydlig plats i klimatdebatten.
Börje Berntsson
Varekil
