Stopp i norr – Sverige stannar
Den som med bestämdhet kan förutsäga väder finns inte. Däremot kan och ska vi med bestämdhet begära höjd beredskap för klimatförändringar. Det skriver Susanne Öberg.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
”Tack, det är ingen fara med oss – vi bor högt.” Så har jag svarat de många samtal och meddelanden som kommit från hela landet de senaste veckorna. Kåren av bönder, skogsägare och entreprenadföretagare har nära till att visa omtanke och stöd när katastrofen kommer. Det är fint. Bor man i ett hus från 1851 på en gård där markerna brukades långt innan dess är det ingen slump att man bor högt. Skogen i ryggen men ändå med avstånd till höjderna. Lägdorna nedanför huset. Jag tänker att man visste hur man byggde förr. 100 år innan man började räkna med 100-årsflöden var det få som kunde räkna mer än vad fingrar och tår räckte till. Kunskapen om hur vi skyddar oss när det osannolika händer fanns där ändå.
I dag har vi låg förmåga att skydda oss mot naturkatastrofer trots skyhög kunskap om relationen mellan infrastruktur och nederbörd. Det är heller inte längre frågan om huruvida vi har klimatförändringar eller inte. Vi har accepterat att de är här. 100-årsflödenas en-procentiga sannolikhet är nu två-procents sannolikhet för varje år. Jag vågar dessutom säga att just beräkningarna på 10-, 50-, 100- eller 200-årsflöden spelat ut sin roll när klimatförändringarna ska in i de matematiska uträkningarna. Den som med bestämdhet kan förutsäga väder finns inte. Det kan vi inte begära heller. Däremot kan och ska vi med bestämdhet begära höjd beredskap för klimatförändringar.
Hela landet kommer att få ta del av mer extremväder. Norra Sverige kommer få flest intensiva regn som blir mer svårhanterliga eftersom våta perioder dessutom kommer växeldra med torra perioder. Till och med Jämtland kommer att få fler än en sommardag.
De norrländska vägarna är lika underprioriterade som det norrländska järnvägsnätet. Snålt från första början. Stambanan byggdes i oländig terräng, backig och kurvig så att tåg inte skulle ge sjöfarten för mycket konkurrens. Nöj er med enkelspår annars får ni inget alls, hette det när Botniabanan klubbades 1996. Kapacitetsbrist och obefintligt underhåll med knapphändig snöröjning som krona på verket. Jag nämner inget om den sopdåliga upphandlingen av persontågen. Men, men.
Det ligger inte för norrlänningen att höja rösten. Det är inte lönt heller för den delen. Det är aldrig någon som har brytt sig. Vi byter själva våra trummor, dikar våra egna vägar och vet hur vi hittar förbi den fyra meter djupa gropen på Tunsjövägen eller vid Viksbäcken. Men från norra Sverige ska både malmen och skogen, landets kassakor, fram och ut.
Därför är en meter järnväg så mycket mer värd än en meter järnväg i södra Sverige. När vi står still står hela landet still.