Jämställdhet är ingen kvinnofråga

Jag önskar vi tog bort likhetstecknet mellan jämställdhet och kvinna. I stället kämpa för att både män och kvinnor inte ska vara begränsade av normer. Alltså föreställningar kring vad män respektive kvinnor kan/inte kan, får/inte får, ska/inte ska göra. Att sträva efter att vara en riktig man i de gröna näringarna är en dödsfälla. Att inte få vara sårbar. Den känslomässiga distansen. Alltid prestera. Den lilla pojken på insidan av den starka mannen som aldrig blev sedd av sin pappa. Överförd till nästa generation genom oförmågan att bekräfta sina egna barn.

Riktiga män går inte till läkaren när de har ont eller är sjuk. Äter möjligtvis en grönsak under tvång när ingen ser. Kosten som fyllde en funktion när jobbet faktiskt krävde fysisk styrka men nu bara kläggar igen artärerna. Oviljan att träna och låta kroppen få den sömn som behövs. Alkoholen. Den lilla pojkens längtan efter att bli älskad för den han är inte det han presterar. Oförmågan att möta upp när han blir just det. Promiskuiteten som kommer av det. Ja, det är både den psykiska och fysiska ohälsan som med tiden leder till att män dör tidigare i sjukdomar. Att kroppen inte fungerar. Att själen inte orkar. Män är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Det kommer dröja länge innan män ser att det är just män som tjänar mest på jämställdhet. Den här tiden på året tänker jag ändå mest på olyckorna, skadorna och dödsfallen. För där ser vi de omedelbara konsekvenserna av att vara en riktig man. Det finns en annan medvetenhet idag. Framför allt ser vi fysiska hjälpmedel och skyddsutrustning. Hörselskydd sitter på varje man nu för tiden. Kanske är det för att bakom mina Peltorkåpor kan jag vara mig själv. Insikterna börjar också komma att det är en säkerhetsrisk att jobba till man stupar, trycka i sig korta kolhydrater till dagens tredje kaffetermos och att däcken ska rulla från solen går upp tills den går ned.

Jag blir glad över ett samtal med en företagare yngre än mig. Vi kan kalla honom Kaj för han heter det. 40-timmars arbetsvecka, lunch- och fikapauser utanför en tyst traktor, mat som inte bara är hemlagad utan dessutom får den som gjorde den betalt för sitt arbete. Egentligen är det självklarheter för vem som helst som inte är bonde i vårbruk eller skörd. De kommer leda till att mäns kroppar är hela livet ut. Ett liv som är betydligt längre. Det kommer också göra att fler i den generation som kommer efter oss faktiskt vill bli bonde. Så kan vi skippa det här med att jämställdhet är en kvinnofråga är du snäll?