Förmodligen blir skog en central fråga för Miljöpartiet i valrörelsen. Där det haltar betänkligt i argumentationen är att sätta likhetstecken mellan hyggesfritt, biologisk mångfald och klimat. Det skriver Pär Fornling.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Förmodligen blir skog en central fråga för Miljöpartiet i valrörelsen. Det hedrar partiet att de har omsatt en av huvudfårorna i debatten till praktisk politik, det tydliggör utmaningar och skiljelinjer. För det första vill man minska avverkningarna för att nå klimatmålet. Det kan man säga är både rätt och fel. På kort sikt är det effektivt att lämna träden för att fortsatt binda kol. På lång sikt är det ingen bra idé. Och även om Sverige når klimatmålet kan man förmoda att avverkningarna ökar någon annanstans för att få fram de efterfrågade produkterna, då är det inte ens en kortsiktig vinning för klimatet. Man talar om att minska med 20 procent. Det vore mer framtidsinriktat att argumentera för att höja tillväxten med 20 procent.
Där det haltar betänkligt i argumentationen är att sätta likhetstecken mellan hyggesfritt, biologisk mångfald och klimat. Klimatförändringen motas bäst med maximal tillväxt. Hyggesfritt må ha fördelar, men potentialen för tillväxt nyttjas dåligt. Det finns förstås andra argument för att ställa om till "naturnära metoder". Partiets medel för att nå dit är bidrag som finansieras genom avgifter på kalhyggen. Det är en variant av den gamla skogsbruksavgiften där skogsägarna beskattades för att finansiera skogliga åtgärder. Tanken är att stora hyggen får högst avgift, var gränsen går är oklart och det är en grannlaga uppgift att forma detaljreglerna. Man vill också införa "klimatavtal" som innebär att skogsägaren får ersättning om hen skjuter fram avverkningen så att träden står kvar längre. Det är en variant av kolkrediter, vilket det finns många tankar om. Utmaningen är att undvika en byråkratisk mardröm. I försöket att hitta rättssäkra bedömningar är det lätt att landa i en variant av den gamla jordbruksregleringen. Regelverket kan handla om allt från återbetalningsplikt vid skogsbrand eller barkborreangrepp, till frågan om det gäller begränsade bestånd eller hela fastigheten.
Det vore rakare rör att ge kolkrediter till högt förädlade plantor, beskogning av nedlagd åkermark, gödsling och liknande extraordinära åtgärder för tillväxt. Tanken är att den som går över till hyggesfritt ska få låna pengar från staten för att kompensera intäkterna från en planerad slutavverkning. Dessutom, och nog så viktigt, vill partiet undanta en tredjedel av arealen från produktion.
För att motivera långtgående förändringar och detaljstyrande regleringar är utgångspunkten rimligen att något är dramatiskt fel. Här går åsikterna isär. Skogsbruket är faktiskt framgångsrikt och kan bli ännu bättre genom att skruva på de knappar som redan finns.
Läs mer:
